Systemfel på UD
Det finns ögonblick då en nations hela självbild får sig en riktig törn. Dagarna då tusentals svenskar stod i Thailand, smutsiga och övergivna, klädda i trasor, många utan sina nära och kära, var ett sådant ögonblick. Den starka staten, som vi alltid räknar med i nöd, nådde inte till Thailand annandagen 26 december 2004 och inte under de följande dagarna heller.
När katastrofkommissionen i veckan lade fram sin rapport var den stora frågan naturligtvis: Varför?
Göran Persson har länge varit i fokus för kritiken. Han är en av de mest dominerande svenska statsministrarna genom tiderna och det är därför inte svårt att se att kedjan av beslutsfattare varit beroende av Persson själv. Det står nu klart att Persson och utrikesminister Laila Freivalds var långsamma att inse att detta inte bara var en internationell, utan en svensk tragedi. Det var klantigt, men inte arrogant. Hade Persson och Freivalds förstått hur många svenskar som dött och skadats hade de varken stannat hemma eller gått på teater.
När de drabbade i Thailand berättar sina egna historier i reportaget i Fokus är det dock varken Persson eller Freivalds som är huvudpersonerna, det är utrikesdepartementets personal. UD är svenska statens ögon, öron och händer i omvärlden. Under tsunamin påmindes vi om att allt som rör Myndighetssverige måste passera genom detta nålsöga.
Enkla besked, som att Thai Airways bjöd på resan till Bangkok, kom aldrig fram. I flera fall vägrade UD att bistå med pengar till kläder och husrum, ens till passfoto, till svenskar som förlorat allt. Nödställda möttes av myndighetspersoner som inte kunde fatta beslut utan auktorisation från högre ort eller en manual att bläddra i.
Beror detta på att de UD-personer som stod i frontlinjen i Thailand var okunniga och obegåvade? Knappast. Trots låga löner och långa arbetstimmar kan UD varje år skumma gräddan av Sveriges mest ambitiösa och välutbildade personer. De kommer med drömmar om att en dag fylla en stor eller liten roll i skeenden som avgör fred och krig.
Men vad som händer är att de kastas in i en apparat av märkliga befordringsvägar, ett pussel där tjänsteår och relationer till cheferna i Stockholm räknas mer än kunskap. Det händer att arabisten placeras i Ryssland, rysslandsexperten i Rio och att det till ambassadörer i fransktalande länder plötsligt utses före detta politiker som knappt kan franska. Medan fylliga representationskonton anses oumbärliga för utrikes tjänst betraktas bredband som onödig lyx. Diplomater drillas att lyda och undvika misstag, med lite eller inget kvar för egna initiativ.
Längst ner i denna föråldrade organisation står det konsulära arbetet – det vill säga att utfärda pass, ta emot asylsökningar samt hjälpa svenskar i utlandet. Trots att just dessa tjänstemän, som i Thailand, ofta avgör enskilda människors livsöden visar Fokus kartläggning att de har lägst löner och lägst status.
Nu har regeringen skapat en kris-enhet, ett viktigt steg i rätt riktning. Problemet är att kulturen i korridorerna i Arvfurstens palats knappast förändrats. Samma befordringsvägar och samma föråldrade strukturer. Globaliseringen har förändrat den värld UD agerar i.
E-posten har ersatt den diplomatiska portföljen, EU har minskat många ambassaders roll medan det ständigt växande flödet av svenskar världen runt skapar ett nytt ansvar.
Å ena sidan borde svenskarna få veta att välfärdsstaten faktiskt stannar vid landets gränser. Å andra sidan måste UD:s skydd av svenskar i utlandet kvalitetssäkras och omorganiseras från grunden, så att nödlägen inte leder till handlingsförlamning eller att regelboken slår ut sunt förnuft.
Problemet är att de som utnämns till utrikesministrar nästan alltid ägnar huvuddelen av sin tid åt att lära sig jobbet, undvika fadäser och i bästa fall göra sig ett namn ute i den stora världen. Utrikesministern borde denna gång ta chansen och våga reformera. Nästa gång en stor katastrof utomlands sätter UD på prov måste man kunna leva upp till vad man lovar.
Fokus 2/12-05
