Tack Ebba och Horace!

Den svenska litterära offentligheten är en kvav kammare.

Nu ska inte bara fiktiva och semifiktiva personer vara moraliskt klanderfria, utan också författarna själva.

I en krönika ifrågasätter Margit Richert (Svenska Dagbladet 4/4) Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls föräldraskap och värnar om deras barn: »Jag vet inget om deras uppväxt och jag hoppas att den var lugn och lycklig – men jag misstänker att de hade varit betjänta av föräldrar som löste sina konflikter på ett smidigare sätt än att kasta skit på varandra offentligt.«

Hon buntar ihop exparet med Kerstin Thorvall, skriver att de mer än något annat är »helt vanliga narcissister. Människor med brinnande övertygelser om att just deras berättelser är så viktiga att de bara måste ut, oavsett vilka som kan tänkas komma i kläm.«

Hur mycket jag än kan känna igen den avgrund som öppnade sig när Margit Richert var sju år och hennes föräldrar grälade sig till en skilsmässa, ligger jag inte sömnlös över Ebbas och Horaces barn. Hellre bråkande föräldrar som tar kontroll över sin situation med pennans vapen än att sitta i köket och känna porslinet vina. I bästa fall introduceras också barnen i denna befrielsekonst som det faktiskt är att skriva sitt liv.

»Everything is copy« var ett mantra som Nora Ephron ständigt fick höra av sin manusskrivande (och alkoholiserade) mamma. I stället för tröst fick hon rådet: Skriv! Nora Ephron och Carl Bernstein var en glamourösare variant av powerparet Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl. Hon en hyllad skribent i tidningar som New York Post och Esquire, han reporter som grävt fram Watergate-affären. När så Nora Ephron kom på maken med att vara otrogen samtidigt som hon var gravid med parets andra barn, följde hon sin mors råd. Hon skrev. Skilsmässoromanen »Heartburn« slog ner som en bomb 1983. I boken heter den otrogne maken Mark Feldman men alla visste att det var Carl Bernstein.

»Everything is Copy« är också namnet på en dokumentär om briljanta Nora Ephron som dog sommaren 2012. Talande nog är den gjord av parets äldste son, Jacob Bernstein. Journalist. Han undersöker mammans gränsdragning mellan liv och dikt. Resultatet är ett fascinerande stycke vittnesbörd, som också är sonens.

Margit Richert konstaterar i sin krönika att »Ebba Witt-Brattström beter sig som en skitstövel. Horace Engdahl beter sig som en skitstövel. Kerstin Thorvall betedde sig som en skitstövel. Ett barn uppvuxet med föräldrar så totalt absorberade av sig själva lär sig snabbt att känna igen typen.«

Huruvida Nora Ephron var en skitstövel eller inte är en fråga som det som tur är inte ägnas någon tid åt i dokumentären.

Usla föräldrar finns överallt och rädslan för att vara just en sådan ingår i föräldraskapets kroniska orosarsenal. Jag känner stor tacksamhet gentemot författare som brinner av övertygelsen om att just deras berättelser är så viktiga att berätta att de gör det. Oavsett kostnad. De berikar världen och litteraturen.