Tack SVT, äntligen har jag fått min diagnos!

I många år trodde jag att olusten jag kände då jag vandrade genom Sveriges Radios och Sveriges Televisions korridorer var mitt eget fel. Det är lätt att förlora självförtroendet i dessa tempel, helgade åt den normbärande medelklassen och dess olidligt goda omdöme. Den där känslan av att bli betraktad som en avvikare. Att ha slagit i väggarna i åsiktskorridoren ett par gånger för ofta, för att anses som pålitlig. För att inte tala om kommentarerna som gör alldeles klart att man är inbjuden som ett alibi, för att tv- och radioledningarna ska ha någon att peka på, om de får kritik för att deras program är alltför åsiktskonforma.

Inkvoterad.

Det är lätt att själv iklä sig skulden för det där utanförskapet. Men nu vet jag bättre. Jag har fått en diagnos.

Det är en av de tjugo djupintervjuade i rapporten om bristande etnisk och kulturell mångfald på Sveriges Television som så exakt satte ord på mina decennier av bristande inkludering:

»Jag lider enormt av minoritetsstress, är jättetrött på att kämpa. Jag har kämpat så jävla hårt och länge för att få in andra perspektiv, jag har kämpat så länge.«

Precis så. You said it, brother!

Or sister, förstås.

»Minoritetsstress« är i alla fall exakt vad jag känner varje gång jag kliver in i public services helgedomar.

Sara Almosaibi Jasas, numera på den andra smygrasistiska arbetsplatsen, Sveriges Radio, tog initiativet till rapporten från Sveriges Television. Så här sammanfattade hon själv resultatet:

»En tydlig tendens är att många upplever jargongen som schyst och trevlig men det finns också frustration och en känsla av utanförskap som är fysiskt och psykiskt påfrestande.«

Det är också uppmuntrande. Efter tjugo djupintervjuer är saken fastlagd, bortom allt tvivel: folk med utomeuropeisk bakgrund har ett normalt själsliv. Även om arbetskamrater beter sig OK känner de sig ibland ensamma, frustrerade och förbannade. Då och då missförstådda och förbisedda. De undrar understundom varför chefer och kollegor inte inser hur briljanta deras idéer är och hur unika deras erfarenheter är. De som känner särskilt mycket så, spekulerar i olika svar och fastnar i sådana som dels skapar samhörighet med andra frustrerade personer, dels stärker deras kort i det makt- och karriärspel, som alltid är en del av alla arbetsplatser.

Kort sagt: de är som alla vi andra.

Förutom i ett avseende.

De här uppropen och rapporterna från public service har beskrivits som början på en diskussion, men varför påminner de snarare om slutet på en diskussion? Därför att de bygger på den strukturella maktanalys som varit populär på progressiva högskolor i 30 år. Den är direkt fientlig till idén om fritt tankeutbyte, eftersom den lägger större vikt vid vem som säger något, än vad som sägs. Själva föreställningen om en fri debatt där argument bär sig själva, är i den här tankevärlden bara en maktstrategi som gynnar redan priviligierade grupper.

Att ifrågasätta en endaste formulering i dokumenten vore att ifrågasätta författarnas tolkningsföreträde, som bottnar i deras etnicitet. Det finns inget att diskutera, bara något att förbehållslöst acceptera. Och det gör nervösa företagsledningar och arbetskamrater med andra åsikter, för allt annat skulle bli för besvärligt.

Därför misstänker jag att jag får fortsätta att bära min minoritetsstress på egen hand. Får rapportskrivarna som de vill kommer den antagligen att förvärras. Men man är i alla fall glad att äntligen ha fått en diagnos.