Tågresan är granne med Gud
Varför vill folk inte längre läsa romaner om trädgårdsplanering? Varför vill de bara läsa om mord och våld? Naturligtvis har folk alltid gärna läst om mord och våld. Men en gång i tiden uteslöt det inte ett intresse för att även läsa utförliga skildringar av perfekt planerade trädgårdar. Eller välanlagda parker. Omsorgsfullt byggda och inredda hus. Biskötsel. Genomtänkta filantropiska projekt, och så vidare.
Jag sitter på ett tåg och läser om Goethes »Valfrändskaper«. Det är mycket om hur man bäst anlägger parker. Tåget är inte särskilt snabbt och hela resan ska ta tjugoen timmar. Jag har gott om tid att läsa om trädgårdar i behaglig takt. Är det kanske så att folk annars rör sig i ett alltför mordiskt tempo? Och därav förkärleken för ond bråd död i flygplatspocket-böckerna? Eller vill vi ha bekräftat att världen är ond, för att framstå i hyfsad dager själva? Upplever vi varje skildring av det omsorgsfulla skapandet som en förebråelse?
Å andra sidan kan man ju inte öppna facebook eller en morgontidnings helgbilaga utan att överösas av sådana förebråelser. Vad är man egentligen för en usel människa, som inte renoverat sitt badrum, planerat den perfekta semestern eller ens lagat en middag som gör sig på bild? Då är det kanske trösterikt att försjunka i ännu en bok där semesteridyllerna vimlar av lik och de välrenoverade fasaderna spricker redan i första kapitlet. Om man inte i ren desperation börjar odla sin trädgård i Farmville, som jag förmodar är internetepokens svar på det mördande tråkiga Nya Bondespelet. Fan vet. Snett mitt emot mig gnäller en rosaförpackad småflicka över att mobiltäckningen är för dålig för att kolla nåt pastellfärgat barnprogram på Netflix.
Och förvisso är varje idyll alltid en hotad idyll. »Valfrändskaper« slutar inte precis lyckligt den heller. Men dessförinnan tar den ändå lyckan och harmonin på allvar – den är inte bara en fond för olyckan. Egen härd är guld värd. Jag kommer att tänka på hur den vetenskapsdyrkande och kvinnohatande övermännisko-hjälten i Strindbergs »Vid havsbandet« ägnar rörande omsorg åt att dekorera sitt rum och välja ut sin servis. Som vore han muminmamman.
Den bästa moderna heminredningsromanen jag känner till är annars »The Spoils of Poynton« av Henry James. Den bittra kampen mellan god smak och vulgär materialism slutar där med en eldsvåda. Påfallande många moderna romaner innehåller eldsvådor. I brinnande bibliotek och salonger firar termodynamikens andra lag ständigt nya triumfer. Kaos vinner.
En sådan roman är Elias Canettis »Förbländningen«: modern även såtillvida att dess personer i sina meningslösa strävanden beter sig allmänt hemskt mot varandra. I sin självbiografi skildrar Canetti senare hur han beskriver den då ännu outgivna romanen för en man som tror på människornas godhet och bara läser Stifter – en artonhundratalsförfattare kapabel till så utförliga beskrivningar av trädgårdar och inredning att inte ens jag klarar av dem. När Stifterläsaren får höra om Canettis hemska roman förklarar han att han på inga villkor vill läsa den, men erbjuder sig att ändå att oegennyttigt bekosta dess utgivning. För att på så vis paradoxalt bevisa att godheten existerar.
Själv tror jag mer på människornas godhet när jag åker tåg än när jag flyger, om än det hjälper att ha de usla svenska järnvägsbolagen som gemensam fiende. Kanske kunde SJ öka resenärernas tålmodighet genom att inrätta små tågbibliotek, med väl valda klassiker. »Anna Karenina« är ju en utmärkt roman om hur det kan gå om man åker tåg, till exempel. Även om jag personligen tycker att det mest gripande i den är godsägaren Levins försök till jordbruksreformer.
