Tänk att folk fortfarande går på AI-tramset

Ledartröjan i Tour de Misère, om titeln som årets domedagspredikant, innehas nu av Max Tegmark, professor i Boston. Den mannen har allt: ett obegripligt ämne, skinnpaj, problematisk frisyr och en musiksmak i häradet mellan Älgarna demonstrerar och Highway to Hell. Dessutom framför han sin skräckvision – AI utrotar mänskligheten – i ett röstläge så mjukt och rart att enkom tonfallet kan få Mark Levengood att låta som en bakfull hamnkapten i Hudiksvall. Aldrig har apokalypsens mörker varit mysigare. 

Säga vad man vill, Sommar i P1 levererar. Programserien vore bra trist utan förutsägelser om civilisationens undergång. I år var seansen ovanligt lyckad, främst för att lyssnaren själv inte förväntas göra något, inte bli vegan eller gömma klimatflyktingar, utan bara hoppas på att ett antal amerikanska miljardärer ska besinna sig. Nog för att också Tegmark skriver beskäftiga upprop, men inte ihop med det vanliga gänget i Larsmo-Greider-Klein-klustret, utan med killar som Yuval Harari och Elon Musk. Det enda man kan göra är att luta sig tillbaka och njuta, som i en biosalong. 

Tidigare vinnare på Touren, från Georg Borgström och framåt, har alla bearbetat publikens dåliga samvete, vilket också kan vara skönt att rulla sig i en stund, men de här liksom utomjordiska hoten ligger närmare den rena underhållningen. Märk väl att även UFO-nördarna har fått luft under tefatet på sistone. Upprinnelsen var som bekant ett kongressförhör i USA, där luttrade spioner och stridspiloter vittnade om farkoster och blobbar från fjärran galaxer. Man baxnar. Inkompetens har förvisso alltid varit UFO-jägarnas främsta egenskap (de har noll belägg) men det här är ju ren spetsinkompetens. 

Ändå tar tänkande människor galenskaperna på allvar, däribland Rebecka Kärde i DN, antagligen för att vi alltid har gillat mystiska himlafenomen, typ solen. Den dög under årtusenden som projektionsyta för profeter, schamaner och självhärskare vilkas alltid lika felaktiga förklaringar ändå bidrog till bygget av någorlunda civiliserade samhällen. Solgudarna dog visserligen ut efter hand, under trycket av nya religioner med otydligare gudar och starkare militärt stöd, men det där är mest av akademiskt intresse. Tron är vetandets onkel från skogen.  

Gott så. 

Även Uri Geller lämnade värdefulla bidrag till förståelsen av det unikt mänskliga. Madame Blavatsky likaså. Särskilt den senare tycks mig rykande aktuell, fastän hon klev av scenen redan 1891. I dag hade hon säkerligen fått många följare i stugorna med sitt sprakande varulager av klärvoajans, själavandring, pseudovetenskap, jesuskult och psykiatriska diagnoser. Mer samtida är så kan ingen gärna bli. Teosofiska samfundet, som var hennes mediekanal, kom till Sverige på initiativ av Viktor Rydberg. Han var inte dum han heller.  

De kamrater som nu på ett snarlikt sätt hänförs av UFO-tramset ansluter sålunda till en ärofull tradition som lever av hopp om evigt liv och bussiga marsianer. Att utomjordingarna som förvaras i formalin på hemlig plats i Nevadaöknen skulle har varit fientliga är det inte tal om, men det går naturligtvis bra att bygga hypoteser om det också för den som siktar på att bli sommarvärd nästa år. Kom igen, Rebecka! Utan undergångshot kommer man ingenstans. Och vi behöver variation. 

Det är inte kärnvapenkriget vi ska frukta mest, inte pandemier, kometer eller livsstilskränkta fanatiker som bränner svenska flaggor och gapar om underkastelse. Inte ens klimatet lever upp till vad man lovat i form av kaos och död, men det är nog bara en tillfällig svacka, betingad av sommarens ruskväder. I brist på rejäla skogsbränder här hemma har klimatreportrarna letat ända nere i Algeriet för att hålla grytan kokande. Alltså blev det superintelligens. Men rötmånaden återkommer varje år, och Tour de Misère. Vem vinner 2024? 

Man kan förstås be ChatGPT om hjälp med att lista ut vad som kommer härnäst, men förmodligen förstår den inte frågan. Maken till värdelös apparat får man leta efter, åtminstone i ärenden som förutsätter lite fantasi. De beryktade AI-robotarnas litterära försök, till exempel, är såhär långt lika färglöst lättviktiga som frigolit, och så fort man dryftar något som kräver talang för ironi och språkets mer avancerade metanivåer står algoritmerna bara och tuggar som en flock idisslande kor. 

Max Tegmarks rötmånadshistoria om att superintelligenta maskiner inom kort ska ta över hela solsystemet och göra sig av med alla människor är med det i åtanke en värdig efterföljare till åskan. Hjälp! Tor är arg!

***

Läs även: Lämna fjärilarna åt kulturdepartementet

Läs även: Nu får man inte ens kalla dem halvapor längre