Tänk fritt och rätt

»Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.« Denna devis av filosofen och skalden Thomas Thorild, har satt myror i huvudet på studenter sedan 1877. Minst. Det var i alla fall då den höggs in i sten ovanför porten till Uppsala universitet. Men fritänkaren Thorild hade myntat orden långt tidigare, år 1794, i skriften »Rätt eller alla samhällens eviga lag«. Thorild var inspirerad av franska revolutionen, men blev betänksam när terrorn tog över. Den totala friheten skapade våld. Alltså borde rätten sökas på annat håll, kanske i Guds rike, eller hos de visa få.

Att Thorild var skeptisk till revolutionen innebar inte att han givit friheten på båten, tvärtom. Att tänka fritt är aldrig fel, glöm inte det, alla ni som rynkat på näsan åt Thorild och kallat honom politiskt korrekt eller anklagat honom för att gå maktens ärenden. Att tänka fritt är alltid stort. Men tänka rätt är större, antagligen för att det är så mycket svårare.

Thorild dyker upp ett par dagar efter Tryckfrihetens dag, då luften yr av fria men rätt egendomliga debatter.

Förra månaden apostroferade jag Neos chefredaktör  Paulina Neuding på denna plats. Hon hade intervjuat Ilmar Reepalu i sitt magasin och Ilmar Reepalu hade – för vilken gång i ordningen?– uttalat sig slarvigt och nedsättande om judar. Det var en journalistisk bragd. Inte för att Reepalus slarv var okänt, tvärtom, men han hade alltid kommit undan med det. Den här gången tvingades Reepalu ur sin barrikaderade håla, där han odlat sina grumliga tankebanor. Ilmar Reepalu tvingades ut i friska luften, och det var bra för det svenska debattklimatet. Det var Paulina Neudings förtjänst.

Knappt hade Neuding utfört denna journalistiska bragd, förrän hon rusade sta och skrev en text i ämnet till den engelskspråkiga tidningen Jerusalem Post. Merparten av texten handlar om de antisemitiska attacker som rabbi Shneur Kesselman utsatts för i Malmö. Dessa händelser länder Malmö till skam, och det är självklart att de ska beskrivas i all sin skändlighet. Och att Kesselman och hans familj ska få gå oantastade på gatorna i Malmö.

Det märkliga var att Paulina Neuding i sin artikel inte nöjde sig med att beskriva de osmakliga brotten mot Kesselman, utan använde argument som klingar alldeles för mycket av »eurabiska« teorier, alltså tanken att muslimerna är över oss – sök skydd. Neuding skrev att det i Malmö »vanligaste namnet på gossebarn var Mohammed« och att »majoriteten av femtonåringarna i Malmö kom från muslimsk bakgrund«.

Kritiken lät inte vänta på sig. Jonathan Leman på Expo skrev i Expressen att »om Paulina Neuding inte har avsikten att kollektivisera och misstänkliggöra hela grupper borde hon inte uttrycka sig på ett ansvarslöst sätt som inte bara lämnar fältet fritt för utan till och med bjuder in till antimuslimska och främlingsfientliga tolkningar«.

I sitt svar lät Neuding lika virrig i sina bortförklaringar som Ilmar Reepalu själv.

Vad är det för mekanism som gör att Paulina Neuding efter väl förättat värv, när hon tvingat ut Ilmar Reepalu ur sin håla, rusar iväg och barrikaderar sig i en egen håla? Är det ett syndrom, har det ett namn? Jag kan inte låta bli att undra om hon hade skrivit samma sak i magasinet Neo, eller i sin spalt i Svenska Dagbladet? Om svaret på den frågan är nej – varför inte? Det skulle vara intressant att höra PJ Anders Linders synpunkter på texten i Jerusalem Post. Eller tycker inte Linder att det spelar någon roll att den ena handen inte vet vad den andra skriver? Någon reaktion från Svenska Dagbladet har inte avhörts.

I det här fallet menar jag att det inte går att säga att hon ville diskutera »invandringens problem« som Neuding gjort tidigare. Hon diskuterar nämligen inte ett problem, utan gör bara exakt det som Reepalu beskyllts för; hon skuldbelägger en grupp, med svepande argument.

Paulina Neudings olustiga argument i Jerusalem Post är ett problem i den svenska debatten, och det borde bemötas tydligt. Karin Pettersson i Aftonbladet gjorde ett försök att bemöta Paulina Neuding. Hon tog i från magen och såg sig om efter det tyngsta vapen som stod till buds, och drämde till med – Anders Behring Breivik. Av alla retoriska verktyg i just detta fall passade Breivik sällsynt illa. Är det ett syndrom, har det ett namn? Följden blev att den viktiga diskussionen uteblev. Men jag vill fortfarande veta hur man ser på Neudings text på Svenska Dagbladet.

*

För övrigt vill jag slå ett slag för Thorilds samtida, Bengt Lidner. Här ett fint citat ur dikten »Grevinnans Spastaras död«: »På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar – varhelst en usling finns, han är min vän, min bror.«