Tar i från tårna

Jag gillar Björn Wahlroos, Nalle kallad. Han är fräck, brett beläst, verbal och med åsikter som han inte blygs för. Jag känner mig också befryndad med honom på ett personligt plan. Vi är lika gamla, började båda våra politiska liv i den långhåriga yttervänstern, gick mot mitten, läste ekonomi och landade så småningom i finansvärlden. Men Nalle är långt mer framgångsrik än jag – och mycket mer förmögen. Han är ordförande för Nordea och herre till Åminne herrgård. Inte fy skam.

Men vi tycker olika om en rad sakfrågor – och har debatterat dem offentligt. Jag vill ha en mer inkluderande kapitalism, Wahlroos inte. Jag kan tänka mig finanspolitisk justering av efterfrågan i kristid, så icke Wahlroos. Att Nalle ogillar statsinterventionism, EU-byråkrati, höga skatter och bankregleringar är ingen nyhet. Tidigare har kritiken portionerats ut i bitar. Nu har han sammanfattat sitt ogillande i en tjock debattbok med den eggande titeln »De 10 sämsta ekonomiska teorierna. Från Keynes till Piketty« (Bonniers).

Debattbok, förresten? Det är lika mycket en lärobok. Wahlroos briljerar med långa utläggningar om effektiva marknader, likviditetsfällan, Coase-teoremet och mått på penningmängden. Han demonstrerar en anslående pedagogisk skicklighet, med personliga grepp på gamla frågeställningar.

Boken är uppdelad i tio kapitel, vart och ett med en egen måltavla; påståenden som Wahlroos vill demolera. Typ »kapitalism alstrar exploatering«, »jämlikhet är bra för tillväxten«, »marknader är ineffektiva«. Men också stabiliseringspolitik, såsom »högre skatter botar underskott« och »räntor kan inte vara negativa«.

Av rubrikerna förstår läsaren budskapet. Kapitalismen alstrar inte exploatering utan är det bästa systemet för att generera välstånd. Tillväxtproblem beror på dåliga politiska beslut och för mycket regleringar. Överdrivna jämviktsambitioner förintar drivkrafter för innovation och entreprenörskap. Marknadernas uppträdande må se ut som irrationellt flockbeteende, men faktum är att marknaden är en överlägsen mekanism för att sprida kunskap om investeringsmöjligheter och framtid.

Det låter platt i min korta sammanfattning, men boken är långt ifrån platt skriven. Tvärtom kännetecknas texten av skärpa, humor och bildning. Och, förstås, polemik. Wahlroos blandar eleganta florettstötar med våldsamma rallarsvingar. Och han är hänsynslös – ibland även mot sig själv. Lite pikant är det allt att ordföranden för Nordens största bank frankt deklarerar att indexfonder normalt är bättre för spararen än aktiv förvaltning. Vad tycker fondförvaltarna på Nordea om det?

Systemkritiken är spänstigt formulerad men knappast nyskapande. Mer intellektuellt spännande är kapitlen om stabiliseringspolitik. Wahlroos grundtes är att finanspolitiken i ett modernt samhälle är mindre verkningsfull än vad keynesianerna tror. I stället är det penningpolitik som gäller. Negativ styrränta kan visserligen ge problem så länge sedlar i madrassen är ett alternativ. Men när alla pengar i en snar framtid är elektroniska finns inte längre något hinder att gå långt under noll.

1930-talsdepressionen och krisen 2008-09 visar, menar Wahlroos, att centralbankens mål inte bara bör vara prisstabilitet utan också finansiell stabilitet samt att stötta den reala ekonomin. Slutsatsen blir att penningpolitiken inte bör lämna stafettpinnen till finanspolitiken när det krisar. I stället bör den bli ännu mer aktiv – sänka räntan klart under noll och öka penningmängden kraftigt om så behövs. Alltmedan politikerna och deras skadliga finanspolitik hålls i schack.

Personligen tycker jag att Wahlroos tar i för mycket. Jag har inget emot statliga infrastruktursatsningar. Men hans penningpolitiska alternativ är likväl genomtänkt och väl formulerat – om än inte så realistiskt.

Hans bok är svår. Den förutsätter både teoretiska och historiska kunskaper. Den riskerar därför att bli en halvläst statusmarkör på ett antal direktörsbord. Men boken skulle kunna göra nytta i ekonomiundervisningen. Denna domineras numera av matematiska modeller som losskopplats från verkligheten. Wahlroos mustiga bok borde vara bredvidläsning från 40-poängsnivån och upp. I kurser i makro skulle den kunna fungera som debattstimulator och provokatör. Men den kräver en hel del av kursledaren…

För övrigt kommer Nalle säkert att sågas jäms fotknölarna av våra vanliga kultursidor – som garanterat inte förstår ett jota av vad han skriver. Mitt eget betyg blir en lätt parafras på en annan stor finlandssvensk: »Något tålte han skrattas åt, men mera hedras ändå«.