Techkillar påminner mig om varför jag aldrig har gillat nördar
Är jag fördomsfull? Självklart, det är alla med praktisk erfarenhet av livet.
Toppbild: Unsplash / Montage
För tio år sedan bestämde sig alla för att ordet “nörd” var positivt. Jättepositivt faktiskt, nördarna var egentligen bara ett annat ord för kunnig och motståndskraftig mot ytligheter. Det gamla skällsordet hade hittats på av avundsjuka elakingar med färre IQ-poäng, bestämde man och varje fin kultursida började recensera headshots som vore de jamber.
Sen dess verkar allt ha gått deras väg, nördarnas. Aspiga datakillar klättrar på rikaste-listor och inte ens modeveckorna är längre för fina för att visa upp deras töntiga robotar. Techentreprenörerna behöver inte längre försöka dölja tecknen på sin bakgrund, att ha fått hela sin uppfostran av en kladdig sovrums-pc är en statusmarkör. För är man svensk utan att ha startat i alla fall några spelföretag, framstår man allt oftare som en idiot.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det stora AI-året 2023 verkar få räknas till ännu en av den här sortens nörds triumfer – rymdprojekten tuffar på i raketfart, krypton rusar upp igen och hittills har ingen chatbot sträckt sig ut och bitit huvudet av någon. Den enorma internationella uppmärksamheten kring Sam Altmans avsked – och napoleonska återtåg – som vd för Open AI visar hur techkillarna nu är i maktens och nyhetscykelns centrum.
Min motvilja är densamma som den alltid varit. Det var fortfarande mitten av nollnolltalet och jag gick i grundskolan första gången en kille boende i sin mammas källare försökte övertyga mig om att bitcoins var nästa självklara steg. Då försörjde sig den sortens kille ofta på nätpoker, en daglig (nattlig) uppvisning i IQ och sannolikhetsberäkning, som placerade dem utanför resten av samhället och därmed motiverade dem att hitta fel i alla projekt de inte deltog i. De mesta av ett människoliv, alltså.
Samma grunddrag ser jag i techisarna nu. De är filosofiskt intresserade, eftersom de saknar praktisk livserfarenhet. De är intelligenta, men besatta vid det mätbara och missar ofta det mellanmänskliga. De älskar att kullkasta det gamla, eftersom alla som blivit bäst på att knacka kod levt relativt isolerat under formbara år och har i alla fall ett stråk av det hämndlystna i sig.
Denna attityd har utmynnat i den filosofi som förkortas TESCREAL. Transhumanism, Extropianism, Singularitarianism, Cosmism, Rationalism, Effektiv Altruism och, till sist, det som de valt att kalla “Longtermism”, och har blivit storfräsarnas och småautisternas favoritförkortning.
TESCREALismen tar bara ibland omvägarna runt rå rasbiologi och extremmisogyni, oftast handlar det om de siffersmartas (men praktiskt dumma) jakt på att slippa den mänskliga kroppens villkor, maximera nytta och nöje utan fördomar, och inte ta hänsyn till sociala begränsningar i jakten på både evigt liv och artens framsteg. Idéerna påminner om tidigare liberaliseringsvågor som sköljt över västvärlden, men till skillnad från flower power så har Tescrealisterna i norra Kalifornien varken upplevt mänsklig närhet eller luktat på en blomma förrän i yngre medelåldern.
Är jag fördomsfull? Självklart, det är alla med praktisk erfarenhet av livet.
Den numera berömde Sam Altman var en av tjugofem som registrerade sig för Nectome, en tjänst som “laddar upp” ens minnen och data för ett framtida andra liv, medan den fysiska kroppen avlivas. Tescrealisten och Oxford-svensken Nick Bostrom (öm?) har i stället betalat Alcor för en konkurrerande tjänst, som fryser ner kroppar i väntan på att tekniken ska ha kommit långt nog att återuppliva dem. Ihop med denna ovilja mot att passera livets sista krök hör förstås longtermismen, filosofen Nick Bostroms kanske främsta bidrag.
Elon Musk retweetar Bostroms gamla uppsats (kanske det viktigaste “någonsin skrivet”, enligt tweeten) från 2003, där Bostrom beskriver alternativkostnaderna med att inte kolonisera rymden. Det är allting den här sortens man, nörd, gillar. Det är stora siffror, tankar som är helt utanför vad de föreställer sig att “boxen” är, och – kanske, framför allt – det gör att alla “vanliga” människors liv verkar meningslösa, eller till och med ondskefulla.
För i sin uppsats beskriver Bostrom ett scenario där ett liv i en annan del av rymden skulle – konservativt räknat, enligt Bostrom – ha potentialen att hysa 10^38 mänskliga liv per århundrade. En maffig sak att påstå, eftersom antalet människor som hittills någonsin levt bara är en liten bråkdel av denna siffra. Och med tescrealisternas sifferrunk gör denna lilla möjlighet till blomstrande utomjordisk mänsklig civilisation att inget och ingen som är på jorden i dag egentligen är viktig, eftersom de rationella tescrealisterna inte gör några distinktioner mellan nu existerande liv och potentiella kommande sådana, mer än sannolikhetsmässigt.
Vi gillade inte nördar förr för att de inte betedde sig socialt. Jag minns detta skolgårdsomdöme nu, när världen ligger i deras teoretiskt humanitära händer.
***
