The sky is the limit
Ni missade väl inte Trafikverkets besked om att framtidens höghastighetståg måste bli långsammare? Alla fartdårar som hoppades att inom ett par decennier – för något annat som inte går med hög hastighet är infrastrukturbyggen – susa fram i 320 km/h, kommer nu att få nöja sig med att puttra fram i »upp till« 250 km/h. Det gör att tågen precis uppfyller de formella kraven på att få kallas höghastighetståg.
Det mesta som i någon mening hör till offentlig service är på det sättet numera. Redan från början är målet att nå lägsta godkända nivå. Och luttrade medborgare anar dessutom att de där »upp till« kommer att bli viktiga.
Utbärning av brev »upp till« en gång om dagen.
Närpolis på plats »upp till« en gång i veckan.
Problemet är att det i nästan varje enskilt fall av låga förväntningar finns robusta argument för att inte ta i för mycket. Att korta restiden på Ostlänken med »ynka sex minuter«, påpekade till exempel Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon, skulle kosta hela tio miljarder kronor:
– Det är svårt att motivera.
Det har hon rätt i. Men låt oss försöka.
Ekonomi är en användbar och respektabel disciplin. Försöker man strunta i den gör den sig påmind på plågsamma sätt. Men det finns andra användbara och respektabla discipliner också. Historia, till exempel.
Om man går tillbaka i tiden till perioder när stora landvinningar – bokstavligen och bildligt – gjorts, märker man snart att det är lite si och så med det ekonomiska vettet. Romarrikets bisarra tillväxt, med alla vägar och akvedukter, var i grunden en överinvestering. De förbyggde sig. Kostnads- och intäktsanalysen var inte alltför detaljerad innan Columbus lade ut från kaj. Kolonialismen, på gott och på ont, var faktiskt en förlustaffär, även om den gjorde enskilda personer rika. Och de enorma, vettlösa investeringar som viktorianerna gjorde i infrastruktur och byggnader, i kulturinstitutioner och offentliga palats, skulle aldrig ha passerat en skarpögd riksrevisor.
Ändå är vi ganska glada att de gjordes. Och dessutom förbluffade när vi får veta att viktorianska storprojekt ofta blev klara i tid och inom budget.
Det mesta är svårt att motivera. Men något måste man ändå göra med sin tid på jorden. Och någon gång sikta högre än vad kalkylen tillåter.