Tidsfråga innan klasskamp utmanövrerar antirasism

Inför de senaste två riksdagsvalen har de politiska journalisterna återkommit till en och samma fråga: hur ska Alliansen agera om de inte får ihop en egen majoritet och därmed blir beroende av Sverigedemokraternas stöd för att kunna bilda regering? Partiledarnas svar har varierat, vilket resulterade först i Decemberöverenskommelsen, sedan i Januariavtalet, och därigenom i Alliansens slutgiltiga död. 

I dag har tre av fyra borgerliga partier kommit till insikt om att det parlamentariska läget förutsätter SD:s stöd varför frågan därmed är utagerad — för deras del. Men vad händer med Magdalena Anderssons socialdemokrater om de förlorar valet nästa år? Hur kommer partiet att ställa sig till att söka stöd hos SD om makten, de facto, står på spel för oöverskådlig tid framöver?

Sett utifrån den senaste tidens allt mer skamlösa positionsförflyttningar — realiserade av justitieminister Morgan Johansson, inrikesminister Mikael Damberg och nu senast ungdomsförbundet SSU — är det bara en tidsfråga innan Anderssons klasskamp kommer att utmanövrera Löfvens antirasism. Inspirationen finns på andra sidan sundet, i det land som svensk vänster älskat att hata.

Skribenten och Danmarkkännaren Susanna Birgersson har genom åren skildrat de danska Socialdemokraternas resa. Från en resignerad rörelse under Helle Thorning-Schmidt, som hoppade mellan motstridiga migrationspolitiska positioner, och som i samarbete med den borgerliga oppositionen sänkte skatten för höginkomsttagare och ersättningarna för socialbidragstagare, till Mette Frederiksens framgångsparti som sedan valet 2019 styr landet. 

Frederiksens vinnande strategi vilar på flera ben och påminner i många delar om traditionell socialdemokratisk politik, så som den historisk sett ut också i Sverige: Den ekonomiska politiken är tydligt vänster, kriminalpolitiken skoningslös och migrationspolitiken stram och kontrollerad. Partiidentiteten vilar inte, som på Thorning-Schmidts tid, på avståndstaganden gentemot högerpopulister utan på tydlighet som inte ber om ursäkt för sig, oavsett om frågan rör integration av svårintegrerade grupper eller arbetsmarknadsreformer.

Birgersson konkluderar träffande: ”Vill man kunna bedriva offensiv välfärdspolitik måste kostnaderna för invandringen ner och segregationen stävjas. Vill man vara ett arbetarparti kan man inte driva centerpartistisk arbetsmarknadspolitik. Vill man ha tillbaka väljarna från populistpartiet kan man inte varna för tredje riket. Länge har politik handlat om de rörliga mittenväljarna. Men framtiden kommer att handla om arbetarväljarna.” (Bulletin 9/2).

De svenska socialdemokraterna vet att det förhåller sig precis såhär. Det har de alltid vetat. Brunsmetandet av borgerligheten har varit ett sidospår, en maktstrategiskt manöver som nu nått vägs ände. Historierevisionismen är därmed i full gång, inte bara i form av justitieministerns raderade blogginlägg, utan också i realtid där personer som Pavlos Cavelier Bizas, kommunpolitiker i Uppsala och förbundsstyrelseledamot i SSU på Twitter i en ordväxling skriver: ”/…/ Vi är fortsatt emot samarbete eller förhandling med SD. Men vi tycker S borde lägga fram sin egen politik och vi har inga problem om den går igenom med stöd av SD. /…/ Man kan ju inte styra över hur andra partier röstar.” (3/10). 

Socialdemokraterna står inför ett vägval, likt det borgerligheten en gång stod inför. Vägen de väljer kommer att få långtgående konsekvenser för partiet, men också för Sverige. Trianguleringens tid är förbi, nu är det tillbaka till de ideologiska rötterna som gäller. Hela havet stormar och i mittens dike står Centerpartiets Annie Lööf ensam kvar.