Tig ihjäl dårlobbyn

Det råder inte nödvändigtvis något motsatsförhållande mellan dumhet och kreativitet. Hopfabulerandet av storslagna konspirationsteorier, till exempel, förutsätter en hel del intellektuella tillkortakommanden hos sina upphovsmän. Kunskaper om historia och politiska sammanhang klarar sig debattens kvacksalvare utmärkt utan; ju dummare man är, desto saftigare scenarier verkar man kunna se framför sig. Och inbilla sig att andra ska tro på.

Senast ut i en allt längre rad av konspirationsteorier är »Climategate«, där ett antal klimatforskares e-postkonton har hackats och ett urval av deras korrespondens har spridits över nätet. En del av forskarna ifråga uttrycker sig nedsättande om klimatförnekare. I något mejl förekommer ett bildmontage av dylika individer stående på ett flytande isflak. Slutsatsen bland klimatskeptiker på yttersta högerkanten? Hela klimatlarmet är en bluff! Alltsammans är en konspiration som FN/bankerna/judarna/kommunisterna (the usual suspects, med andra ord) har kokat ihop för att skaffa sig världsherravälde.

Polariseringen av det amerikanska debattklimatet under de gångna två årtiondena tycks ha smittat ner hela internet. Det nya är ju att galna konspirationsteorier får sådan spridning. Nyhetskanalerna ser sig tvingade att rapportera om helt marginella fenomen som de förr om åren skulle ha ignorerat. Om sisådär 214 miljoner amerikaner i all tysthet är bekymrade över klimatförändringarna är det ingen nyhet. Om femtiotusen avhoppade studenter, pånyttfödda kristna fundamentalister, nageltuggande antisemiter och kallsvettiga vapenrunkare samtidigt börjar blogga om något är det däremot ett fenomen, en tendens, en folkrörelse – rapporteringsvärt. Dårar har vi förstås alltid haft. Men nu har de gått samman och bildat en veritabel dårlobby.

Och dårlobbyn hörs. Se bara vilket liv det blev när min kollega och vän Torbjörn Elensky häromveckan avslöjade den så kallade Truth-rörelsen. Vi pratar alltså om ett globalt nätverk av folk som på fullt psykotiskt allvar tror att USA:s regering och Israel låg bakom 11 september-attacken. Debattprogrammen bjöd genast in människor vars enda meriter består i en häpnadsväckande förmåga att kunna blunda för sina sinsemellan skilda bakgrunder från den extrema höger- respektive vänsterkanten. Mitt i strålkastar­ljuset på bästa sändningstid fick de så sitta och ventilera sina fantasifoster som om det vore det mest självklara i världen. En genomsnittlig femton­åring som råkat se spektaklet kan mycket väl ha fått för sig att det var en debatt mellan två helt legitima åsiktsriktningar. Och tydligen är det exakt så: TV4:s undersökningar har ju visat att en stor grupp ungdomar svalt konspirationsteorierna kring 11 september med hull och hår.

En sak som är säker – och djupt olycklig – är att härskarna i länder som Kina och Burma garanterat anser sig få vatten på censurkvarnen när de ser hur vi i väst låter yttrandefriheten missbrukas till bristningsgränsen. Men politiker och media verkar ha bestämt sig för att konfrontation är bättre än ihjältigande vad gäller extrema politiska yttringar. Man ska »ta debatten« med sverigedemokraterna, och så vidare. Det går att förstå tankeunderlaget: marginaliserade blir lätt martyrer, i en demokrati vinner sanningen på att argument skärskådas offentligt. Man jag vet inte längre. Någonstans borde väl också samhället kunna bete sig som man själv gör om någon börjar skrika hora efter en på tunnelbanan: ignorera eländet. Låtsas som ingenting. Byta vagn.