Tiggarens marknad

Det är så mycket lättare att vara god än att göra rätt, tänker jag när jag betraktar den medelålders kvinnan som under stora åthävor lägger en sedel i tiggarens kaffemugg av papp. Kvinnan i stickad mössa och praktisk täckjacka böjer sig ner över den yngre kvinnan och tilltvingar sig en kram. Sedan sträcker hon på sig och ser sig förnöjt omkring innan hon glatt promenerar in på Coop. Det är uppenbart att hon är nöjd med sig själv. Jag, som står en bit ifrån och betraktar det hela, tänker att jag just har bevittnat en transaktion. Kvinnan med mössan skänkte inte pengar – hon köpte en tjänst. EU-migranten erbjuder en vara som är eftertraktad, nämligen känslan av att vara god.

Så fungerar en marknad: blott de varor, tjänster och upplevelser som efterfrågas är möjliga att sälja. Utbudet av varor förändras i takt med att nya behov, värderingar och idéer föds. Jag, som precis varit och färgat ögonbrynen, reflekterar över det faktum att jag inte ansåg mig ha det behovet för tio år sedan. Mina bryn var förvisso lika osynliga då som nu – men modet föreskrev inte markerade ögonbryn tidigare. När jag väl började kunde jag inte sluta. Nu anser jag mig vara i behov av ögonbrynsfärgning en gång i månaden.

Uppenbarligen finns det ett antal människor i Sverige som är i behov av att på regelbunden basis uppleva den berusande känslan av moralisk överlägsenhet. EU-migranterna har identifierat ett behov att slå mynt av. Själva definitionen av ett arbete är ju att leverera en vara eller utföra en tjänst som någon efterfrågar och betalar för. Alltså utför tiggaren – liksom Joanna som färgar mina bryn – ett arbete. Jag väljer att lägga 300 kronor i månaden på att hålla mina bryn i fin form – kvinnan i stickad mössa väljer att lägga sina överflödiga hundringar på att köpa sig känslan av att vara god.

Den känsla av godhet som tiggartransaktionen innebär, gottandet i den egna rättfärdigheten och den andres tacksamhet är, hävdar jag bestämt, illusorisk. De män och kvinnor som sitter och fryser på våra gator i akt och mening att väcka vårt medlidande borde inte vara här. De borde vara hemma, i sitt land, med sina barn. De borde bygga en framtid i Rumänien, inte i Sverige – här finns ingen framtid för fattiga rumäner. Att köpa sig en smula självgodhet genom att skänka pengar till en EU-migrant är att exploatera fattiga och utsatta människor. Det kanske är ett utslag av en längtan efter att vara god – men rätt är det inte.