Till alla inkompetenta politiker: Var fan är pengarna?

Jag hade tänkt skriva en kolumn om hur våra politiker varje år lovar nya pengar till skolhälsovård och barn- och ungdomspsykiatrin, samtidigt som just de verksamheterna varje år får det allt svårare att klara sin budget. För pengarna kommer aldrig. I stället beslutas om att välfungerande delar av barn- och ungas hälso- och sjukvård ska stoppas. Privata aktörer, som håller nere köer till neuropsykiatriska utredningar, motarbetas. De har varit barnmedicinska ventiler, som förhindrat en fullkomlig kollaps för utredningarna. Nu försluts den ventilen och alla utredningar ska i stället ske i regionens dysfunktionella enheter.  

Men ärligt talat, hur upplyftande är en sådan kolumn? Egentligen är det ju bara en massa gnäll. Och ni läsare kommer bara bli förbannade, antingen på mig för att jag klagar på alla de fantastiskt kompetenta politiker som ni har valt åt oss, eller på alla de inkompetenta politiker som ni också valt åt oss. Så jag satt och brottades med hur jag ändå skulle göra kolumnen lite underhållande, mitt i allt mitt förakt och barnens elände.  

Men så hände något oförklarligt. I går kväll kände jag plötsligt, som från ingenstans, efter ett års inre kämpande med mina egna demoner, den där harmonin som jag tidigare i livet varit väldigt bortskämd med, men som jag av olika anledningar inte kunnat känna på länge. Jag vet ärligt talat inte varifrån den där känslan kom, men så här ett dygn senare sitter den fortfarande i. Det är som om inget bekommer mig. Inte ens alltings inbyggda inkompetens.  

I stället satt jag där i barnens sovrum och kände mig omåttligt stolt över min fru och mina barn. Jag kände inget av den där ilskan jag gått och burit på inför en massa privata och offentliga faktum som irriterat mig det senaste året. Ingen bitterhet som äter upp mig inifrån, utan bara en enorm kärlek. Det slog mig då hur orättvist vi människor är skapade. Hur lätt vissa har för att känna glädje och hur svårt det är för andra. Allt det jag kände (och känner) är naturligtvis rent rationellt självklarheter, men det är överväldigande när ens emotioner berättar något måhända trivialt för en. Men jag kände också en stor ödmjukhet inför människors möjlighet att styra sina känslor. 

Stora delar av psykiatrin, i vilken jag arbetat hela mitt vuxna liv, handlar om känsloreglering. Att hitta olika sätt att bli glad när man är ledsen, känna sig trygg när man är rädd, bli fridfull när man är arg. Det finns mängder av läkemedel som hjälper oss att uppnå detta, men ofta handlar det om att finna dessa alternativa känslor med hjälp av samtalsterapi. Det är få förunnat att plötsligt bara hitta en positiv känsla när den har lämnat en. Men hjärnan är plastisk så med god hjälp av en klok ledsagare blir vägen tillbaka oändligt mycket lättare när man av olika anledningar drabbats av nedstämdhet eller ångest. Ju tidigare man uppmärksammar problemen desto större chans för återhämtning. Ju längre man gått och ältat sina svårigheter eller de oförrätter man blivit utsatt för, desto djupare spår lämnar dessa i vår hjärna. 

Barnets hjärna är mer plastisk än den vuxnes och alltså enklare att förändra på ett positivt sätt. Bland annat därför borde alltid barnens hälsa prioriteras. En sanning som är så självklar för de flesta att det nästan blivit en floskel att säga det. Jag är nog inte ensam om att för mitt inre se en minst sagt parodisk godhetssignalerande tant i medelåldern ropa ”Tänk på barnen!” med dallrande röst så fort ett barn farit illa. Fast just i detta fall är jag benägen att ropa med. 

Så även om jag sitter här med ett nog så harmoniskt inre vill jag bara skrika till de politiker som ständigt lovar pengar till våra barn, men samtidigt gör allt för att försvåra vården av dem in absurdum: 

”Var fan är pengarna?"

***

Läs även: Börja inte lukta som din partner, då gör ni slut

Läs även: Vi får de socialdemokrater vi förtjänar