Till de brittiska öarnas försvar
Nästa gång ni passerar ännu en svensk småstad som sakta kvävs av Jysk och någon äcklig galleria, skänk gärna britterna en tanke.
Toppbild: Unsplash
Storbritannien är nu förutom Sverige det enskilda land i världen där jag tillbringat mest tid. På vissa sätt känns det ändå märkligt nog mer främmande och exotiskt än Georgien, där jag bodde i arton månader; förmodligen beror det på att britterna är tjugo gånger fler än georgierna och dessutom uppdelade i fyra nationer (England, Skottland, Wales och Nordirland). Men i de flesta avseenden är livet på de brittiska öarna ganska likt det i Skandinavien.
Bland svenskarna finns det gott om gamla fördomar om Storbritannien, och de dyker upp så fort man postar något om mat eller byggkonst på sociala medier.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vi börjar med maten. Det enkla faktum att britterna har ungefär sjutton miljoner gånger fler Michelinkrogar än Sverige, det har mina landsmän inte riktigt snappat upp; inte heller att man även i mindre brittiska städer kan äta utmärkt, billig och ”autentisk” mat från precis hela världen. I vilken svensk tätort på sisådär femtiotusen invånare eller mer kan man välja mellan fransk, afghansk, uzbekisk, kenyansk, turkisk, polsk, indisk, pakistansk, jamaicansk, kinesisk, persisk, libanesisk, mexikansk, italiensk, sydstatsamerikansk, kurdisk, kubansk, armenisk, indonesisk, marockansk eller tjeckisk mat? I vilken svensk by med kanske sjuhundra invånare kan man välja mellan minst ett par gastropubar med närodlade råvaror, prisvinnande kött, strålande vinlistor och översvallande recensioner i huvudstadens morgontidningar? Detta är, ordvits eller ej, vardagsmat på den brittiska landsbygden.
Idéerna om att britterna bara äter Heinz vita bönor med smaklös korv och gråvitstekta ägg kommer från femtio- och sextiotalets hårda år av fortsatt ransonering, efter det världskrig som nästan knäckte den brittiska ekonomin. Det är alltså inte bara korkat att tro att brittisk mat skulle vara undermålig, det är oförskämt. Som grädde på det unkna moset ska dessutom tilläggas att en väldig massa mat som vi tror är svensk – allt från ärtsoppa eller rabarberpaj eller rökt böckling till söndagsstek eller grönsakssoppa eller korv med mos – i högsta grad är brittisk. (Eller ja, den är givetvis i själva verket fransk, men den kampen får frankofilerna ta hand om. En liten ledtråd till kvaliteten på brittisk mat är annars just närheten till Frankrike och det kulturutbyte som har pågått mellan de båda kulturerna i tusentals år.)
Arkitekturen och stadsplaneringen, så. Jag har aldrig kunnat lägga upp så mycket som ett foto på någon stackars femhundraårig länga med halmtak utan att det kommer minst en landsman och börjar gorma om att britterna ”lägger rören utanpå fasaderna” (?) eller att elen i brittiska hus är ”en dödsfälla” (!). Eller, om det är en hel gata på bilden, något om den ”fruktansvärda brittiska trafiken”.
Om vi tar det sistnämnda, eftersom det har bäring på det andra. Brittiska småstäder har i sanning mycket genomströmningstrafik. Det bor i grevskapet Kent 550 personer per kvadratkilometer, att jämföra med siffran 22 i Kalmar län. Givetvis känner man av detta i trafikbelastningen i sydöstra England. Men det främsta skälet till att folk kör bil genom stadskärnorna är att man inte har byggt extremt fula, överdimensionerade, grisiga, deprimerande ringleder med DollarStore och Biltema och Mekonomen och Bauhaus och fan vet allt som gör en svensk roadtrip – och döende svenska stadskärnor – så fasansfullt nedslående.
Att bila runt i England är timme efter timme lång, oavbruten skönhetsupplevelse. Byggnaderna man ser – och det gäller inte bara gamla kyrkor och slott och herrgårdar utan även i högsta grad husen där folk bor – är tre, fyrahundra år gamla eller ännu äldre. Stadsplaneringen var som modernast (rakast, fulast och mest ändamålsenlig) under den romerska ockupationen, och sedan dess har det gått baklänges. Tack och lov.
Så nästa gång ni passerar ännu en svensk småstad som sakta kvävs av Jysk och Elgiganten och Ica Maxi och någon äcklig galleria, där matvalet står mellan en korv på bensinmacken eller en pizza utan starköl i skenet av lysrör som räddats från något utdömt slakteri, skänk gärna britterna en tanke. De har slagits och fortsätter att slåss för en varmare, vänligare och inte minst vackrare tillvaro. Den är en ynnest att få ta del av.
***
Läs även: Lärdom: Ha alltid låga förväntningar
