Till höger om USA

I tisdags hade Barack Obama äntligen sin Pikettystund, som Matt O’Brien på The Washington Post kallade det. I sitt årliga tal om tillståndet i nationen presenterade den amerikanska presidenten nya skattehöjningar på realiserade kapitalvinster. Reformen ska pricka de allra rikaste är det tänkt. Så gör de i USA nuförtiden.

Annat är det i Sverige. Även här ökar inkomstskillnaderna, men det är det ingen som håller tal om. Det är som om svenska politiker har glömt den franske ekonom som revolutionerade vår förståelse för de växande klyftorna.

Valrörelsen var i det här avseendet så avtändande att väljarkåren lika gärna kunde ha gått i celibat. Och sedan följde en höst där månad efter månad gick förlorad till formfrågor och taktik.

Med decemberöverenskommelsen är regeringen tillbaka på ruta ett. Tiden är kommen för att blåsa nytt liv i tänkande, idéskapande och samtal – i politikens själva nerv. Frågan är bara om de rödgröna har kraft att göra det?

Det intressanta med julpakten är att den ska skydda statsbudgeten. Och i hjärtat av den finns statens intäkter, som till över hälften kommer från skatter på arbetsinkomster. Strax innan uppgörelsen signerades åkte alliansens stora sänkning av just dessa skatter på däng. TT rapporterade att många snart ser hälften av sitt jobbskatteavdrag uppätet av kommunalskatten, som aldrig har varit högre.

Sedan årsskiftet har fyra av tio svenskar fått ännu högre kommunalskatt. När staten prioriterar skattesänkningar framför höjda statsbidrag till kommunerna är det hur de får kalkylen att gå ihop.

I fjol kostade jobbskatteavdraget 100 miljarder kronor, varav endast 20–30 procent betalades med ökad sysselsättning, enligt finansdepartementet. Resten är en statskassa som ekar allt tommare.

Det är knappast förvånande. De 3,5 miljoner personer som redan jobbar heltid får ju fullt jobbskatteavdrag, trots att de bara kan bidra till högre sysselsättning genom att senarelägga sin pension.

Samtidigt blir fler äldre och skolan kräver stora resurser. Kommuners behov växer och enligt Konjunkturinstitutet måste skatterna upp med bortåt 100 miljarder kronor om välfärden ska hållas ens på dagens nivå.

Medan Obama hade sin Pikettystund i tisdags stod finansminister Magdalena Andersson på en presskonferens och larmade om att de svenska ladorna fortfarande är tomma. Ofinansierad politik har drivit fram underskott i statens finanser som landar på runt 80 miljarder kronor i år, enligt Ekonomistyrningsverket.

Ungefär jobbskatteavdraget minus sin självfinansiering, med andra ord.

Att skrota denna skattesänkning vore ett sätt att påbörja den helrenovering av skattesystemet som landets ekonomer längtar efter och dessutom få mer resurser till välfärden. Men i budgeten som föll i riksdagen i höstas föreslog regeringen bara att jobbskatteavdraget skulle trappas av för inkomster över 50 000 kronor i månaden.

Det vill säga: det skulle lämnas nästan intakt. För att värna sysselsättningseffekterna?

Troligtvis inte.

När jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt att arbeta är tanken att vi ska vilja göra det både mer och till en billigare peng. Det ska i sin tur få arbetsgivare att vilja anställa fler. Och så ska sysselsättningen öka. Ganska mycket, enligt avancerade modellberäkningar.

Ett minimikrav för att ska vi reagera så är förstås att vi begriper hur jobbskatteavdraget fungerar. Men den allmänna kunskapen om jobbskatteavdraget är enligt SNS Konjunkturråd »bekymmersamt låg«. Riksrevisionen har framhållit att arbetslösa och de utanför arbetskraften har lägre kännedom om det än snittet. Samtidigt är det från dem den största jobbeffekten ska komma. Inte heller går det att utvärdera sysselsättningseffekten på ett trovärdigt sätt. Avdraget infördes nämligen för alla, överallt, samtidigt.

Allt detta vet Andersson. Så varför sa hon i tisdags att en kraftigare minskning av jobbskatteavdraget inte ligger i korten inför höstbudgeten?

Håller hon den linjen vore det en kapitulation inför systemskiftet som de borgerliga har genomfört. Ofinansierade skattesänkningar svälter i dag ut delar av det offentliga medan de redan fetaste plånböckerna växer mest. Och kommunerna med störst behov och svagast bärkraft, ja, de får klara sig bäst de kan.

Ska ett sådant rödgrönt svek undvikas måste finansministern ta och kliva ur Anders Borgs trånga skor och kratta manegen för en höstbudget i franska toner.

Amerikanska går nog faktiskt lika bra.

För övrigt har Hennes & Mauritz betalat mindre än minimilönen till över 500 anställda i Storbritannien. Det är bara oanständigt.

Agneta Berge är nationalekonom och LO-utredare.