Till och med i Centerns drömvärld finns utanförskap

Centern kämpar på och man måste ändå beundra dem. Kunde jag något om sport skulle jag hitta den perfekta liknelsen här. Hur Åshöjdens BK, eller vad det rätta exemplet nu kan tänkas heta, har en målvakt med smörade fingrar, en forward med två vänsterfötter och en högerback snabb som en brevpress, men hur laget ändå vägrar att ge upp. Eller ens byta taktik, än mindre uppställning. De kämpar på, för ingen förlust får dem att tvivla på laget. 

Ni hör själva, det kunde bli en riktig kassahit på streamingtjänsterna. Det har förresten blivit det flera gånger redan, med den skillnaden att om filmen är amerikansk – vilket den vanligen är – kommer laget ändå att vinna VM i de sista fem minuterna. 

Jag är inte lika säker när det gäller Centern. 

I förra veckan skrev Centerns EU-parlamentariker, Abir Al-Sahlani, en debattartikel i Expressen om Tidöpartiernas rassementalitet. Den som förvägrar Henke Larsson, Zlatan och henne själv att få känna sig svenska. De har en annan bakgrund, annan hårfärg, annan hudfärg och i majoritetslandet Sverige räknas man bara in om man är vit nordeuropé. Det är orättvist, det är idiotiskt och det är oförsvarligt. 

Och visst har hon rätt. På ett enkelt, finpopulistiskt sätt. I den bästa av alla världar är vi alla bröder och systrar, oavsett utseende och bakgrund. Det finns inga förutfattade meningar, inga som är inne och andra som är ute. Det är ett ideal värt att hålla fram. Men så finns den förbannade historien och den är kopplad till den lika förbannade geografin. 

Det är ju inte ett rent svenskt problem Al-Sahlani rasar mot. Jag minns inte när jag senast såg en blond och blåögd cricketstjärna i Pakistans landslag. Eller när palestinierna senast valde en rödlätt företrädare som talade arabiska med småländsk brytning. Näst intill varje land på jorden har en majoritet som har sin egen måttstock på vilka som är ”vi” och vilka som avviker. En rågblond, degbeige nigerian kommer att ha svårare att smälta in i mängden i Lagos, hur många generationer hans familj än bott i Västafrika. Världens befolkning är helt enkelt inte en jämnt fördelad blandning. Vore den det skulle det ändå finnas minoriteter. Mer än hälften i varje land i en sådan, perfekt global salladsskål, skulle vara asiater och européer skulle bara vara hälften så många som afrikaner. Jag vågar gissa att det skulle uppstå en norm för ”vi” i den drömmen också. 

Det är ingen ursäkt för att kasta bananer på fotbollsplanen, titta snett på varje slöjbärare, eller snickra ihop hudfärgsideologier, men det är livet. Och det beror inte på Tidöpartierna. 

Men jag sympatiserar ändå med Al-Sahlanis ilska över att känna sig utesluten. Mer än så: jag kan identifiera mig med den. 

Nästan allt den svenska majoriteten gillar, från skogspromenader till Ullared, fyller mig med vämjelse. Jag blev påmind om det senast i förra veckan, när jag läste sorgetal efter sorgetal över keramikern Lisa Larson. Ordet "folkkär" förekom i nästan alla – kan det bli mer nationalnormerande än så? – och artiklarna illustrerades av hennes lerkatter, lerhundar och lergubbar. 

Lisa Larson var säkert en förträfflig person, men hennes keramik har alltid fått mig att vilja skicka all jordens lera till Esrange i Kiruna för vidare befordran till rymden, utom räckhåll för keramikers flinka små fingrar. Det finns flera ”folkkära” svenskars verk som ger mig liknande kväljningar. Lennart Jirlows fingerfärgssprakande kludd är ett annat exempel. 

Visst, det är inte så att man måste älska all svensk konst för att räknas som svensk. Zorn, Carl Larsson och Karl XII:s likfärd, är det till och med obligatoriskt att tycka lite illa om, även om man råkar vara Nationalmuseum. Men att svenskar i gemen älskar Larson, Jirlow och andra av det slaget, får mig verkligen att känna mig utanför. Oinbjuden. Utstött. 

Det är förstås något annat än rasism. Sådan är alltid äcklig. Men min poäng är att bara de verkligt fantasilösa kan förvänta sig att alltid känna sig välkommen i, inbjuden till och representerad av majoriteten. Oavsett hudfärg. 

Lycka till ändå, Centern. 

***

Läs även: Majoriteten har ofta fel, vänj dig

Läs även: Svält och välfärdsslakt, men för lotteriet