Till porrbions försvar

Jag lyssnar på Maria Svelands radiodokumentär Porrbiografen och blir trött. Det är det vanliga dravlet om unga tjejer som blir utnyttjade. Alla intervjuobjekt mår otroligt dåligt, de har fingerade namn, rösterna är utbytta. Vad har då hänt? De har varit unga men myndiga och använt sex på ett destruktivt sätt. Legat med folk de inte velat ligga med, ibland tagit betalt. Äldre män har hjälpt dem på traven och mötena har ibland skett på porrbiografer.  

Beskrivningarna från porrbion är målande. Svarta väggar, mörka korridorer, porrfilm på tv-apparater och biodukar, män som följer kvinnor och andra män med blicken, som kanske runkar. Det är unket och snuskigt. Visst kan det uppfattas så och alla närvarande kan tolkas ha onda avsikter. Men det kan också vara annorlunda.  

De kvinnliga intervjuobjekten mår väldigt dåligt, det kan ingen ta ifrån dem. Men de har i många fall själva initierat träffarna, mött en expedit, betalat inträde, ägnat sig åt sexuella utsvävningar och sedan gått därifrån. ”Folk borde ha förstått att jag inte ville”, säger en av kvinnorna. Ja, men hur?  

Den kvinnliga biografägaren intervjuas. ”Hade hon sagt något hade vi kunnat hjälpa henne”, suckar hon. Men varken personalen eller biobesökarna är tankeläsare.  

Det finns en nästan parodisk scen när Maria Sveland själv går runt med sin kille i mörkret och indignerat rapporterar. Usch, en sexgunga, fy, en gynstol! Ännu mer parodiskt blir det när en kvinnlig polis talar om sin rädsla då hon och kollegerna gått in för att samla bevis efter en misstänkt våldtäkt. Med äcklad röst beskriver hon klientelet hon mött: ”äldre män, typ i pensionsåldern som gick runt med byxorna nere vid knäna”. Tanken är väl att lyssnaren ska bli lika äcklad, men jag tänker bara att hennes människosyn har mycket att önska. I en enda mening lyckas hon ösa avsky både över det manliga släktet och över äldre människor.  

Äckel och upphetsning ligger otroligt nära varandra i känsloregistret. Den enes mardröm är den andres sexfantasi. Man kan beskriva stället såsom man ofta beskriver manlig sexualitet: mörkt, smutsigt, grisigt. Men sexbiograferna kan också vara en plats där vuxna människor möts kravlöst, ett ställe för mellanmänskliga relationer. Blickar utbyts, glädje delas, tacksamhet, till och med kärlek. Det kan vara som att färdas långt med tåg, möta en främling, dela hemligheter och våga sig nära för att man vet att sekunden man kliver av tåget kommer man aldrig att ses igen.  

Polisen Simon Häggström intervjuas. Han har blivit en galjonsfigur mot snusk och liksom Maria Sveland skriver han kriminalromaner om världen han möter i jobbet. I dokumentären beskriver han svårigheten med att skilja på dem som begår brott och dem som kommer för att krydda vardagen, ligga runt ohämmat och sedan gå hem. De betalar ett inträde och biografen tjänar några kronor, inget olagligt i det. Skulle någon däremot sticka åt någon annan en tjugolapp är det prostitution och straffbart. Utan att själv reflektera över det han säger belyser Häggström det orimliga i lagen.   

I dokumentärens kölvatten publiceras en artikel i Expressen, ”Det är dags att stänga porrbiograferna för gott”, underskriven av en grupp barnrättsaktivister. Att lagföra förövare är bra, det görs redan, men varför artikelförfattarna släpar in barnen i debatten är oklart. Associationer går till sagan om Törnrosa: i stället för att oskadliggöra häxan befallde hennes föräldrar att alla landets spinnrockar skulle brännas. Inte helt lyckat. I artikelns kommentarsfält är det indignationsfest och moralpanik. Somliga vill till och med stänga hotell, för ”tänk på alla som runkat där!” Om något är äckligt för mig måste det även förbjudas för andra.  

Kvinnorna som mår dåligt får gå åratal i terapi. Jag undrar om terapeuten frågar dem om deras eget ansvar. Den som ser sig som offer för omständigheter och inte kan kommunicera, kommer fortsätta att råka illa ut livet igenom.  

Visst finns det predatorer, män som vill kvinnor illa, men att stänga ner porrbiograferna gör inte att de försvinner. Underskatta heller inte destruktiva tjejers kreativitet, de kommer att hitta nya platser att göra sig illa på och söka upp nya människor som hjälper dem. I svåra fall kan inte ens en madrasserad cell hindra dem från att skada sig själva.  

Den som skyller på porrbiografer ignorerar deras samhällsfunktion. Porrbion är en plats där trötta äktenskap spirar, incels kan lätta på trycket och sexualitet utanför normen kan testas i en trygg frizon. 

***

Läs även: Linda Skugges Onlyfans är min finaste 50-årspresent

Läs även: Ingen bryr sig om vem du är