Till sist blir vi alla ryssar

Till sist blir vi alla ryssar. Det är statsvetenskap, inte en gissning. 

Något vill man lämna efter sig och varför inte en statsvetenskaplig, eller åtminstone samhällsvetenskaplig, teoribildning? Ribban verka ligga rätt lågt, att döma av de senaste decenniernas strukturella maktanalyser och hela den syndaflod av nyspråk den fört med sig.  

Arbetsnamnet på mitt luftslott var ”sammanstrålningsteorin”, men jag tror ”konvergensmodellen” låter tyngre. Och poängen, som jag ännu inte hunnit linda in i flera lager svårbegriplig teoribildning, är i grund och botten enkel: vi kommer från olika håll, men till sist blir vi alla ryssar. 

En grundläggande byggsten i modellen är katastrofteoremet. Politik – från början eller med tiden – handlar om katastrofer. I korta skeden kan den handla om reformer, men resultatet är jättelika system som alltid slutar som katastrofer. Det är bara en tidsfråga. Så, alltså, katastrofteoremet: politik är krig och pandemier, skenande elpriser och uteblivna pensioner, laglöshet och massmigration, klimatkollaps och bankkris. 

I den miljön sätter vi politiker. Oavsett om de blir valda på riktigt, som hos oss, eller på låtsas, som Erdogan, eller egentligen inte alls, som Putin, måste de övertyga tillräckligt många medborgare om att de har koll på katastroferna. Eftersom de inte har särskilt mycket makt över det mesta eländet, måste de hitta metoder som ändå ger folk en känsla av att de har det. Symboler och symboliska handlingar är ett sådant verktyg. Det kan handla om ansiktsmasker, elstöd, straffskärpningar, eller egentligen vad som helst. Det grundläggande är att även om ingreppen har liten, ingen, eller till och med en negativ effekt på de verkliga problemen, framstår de som ett uttryck för handlingskraft. 

Ett annat verktyg är magi. 

Den mest elementära magiska politiken är att helt enkelt att benämna saker med ett sådant eftertryck att orden i sig verkar ändra något. ”Det är oacceptabelt”, fungerar för noviser. Mer avancerad magisk politik inkluderar obligatoriska besök på ställen som drabbats av en naturkatastrof, ett våldsdåd, eller något annat. Det kan maskeras som medkänsla, men handlar egentligen om att suggerera fram en känsla av att landets ledare förändrar saker, bara genom att närvara. 

Tilliten till staten har länge varit stor i Sverige, men den brukade ha en opersonlig kvalitet. Utredningar och byråkrati, snarare än symboler och magi. Den magiska kraft som amerikanska presidenter tillskrivs har inte givits till svenska statsministrar. Än mindre den gudlika ställning som ryska ledare, från tsarerna till Putin, haft och har i sitt land. 

Ryska ledare behandlas som om de vore omnipotenta. De har ansvar för alla stora frågor, men också för alla små, som Putin brukade gilla att demonstrera i sitt årliga telefonväkteri. Har en babusjka för hög hyra kan Putin sänka den. Misslyckas ryska ledare med något uppstår ett teodicé-problem: hur kunde det gå så illa, när ledarna är allsmäktiga? Det löser man antingen genom att låtsas att det har gått bra, eller genom att göra sig av med några underhuggare. 

Där är vi inte riktigt än i Sverige, men vi är på god väg. Vi tar oss bara dit längs en annan väg. Putins illusion av omnipotens bygger på att det inte finns några fria medier. Våra politikers illusion av omnipotens bygger på fria medier som behandlar politiker som om de hade makt över allting. Och vad ska då politiker göra? Säga att de saknar makt? Naturligtvis inte. Så varje prisförändring, varje nysning, varje kurrande mage kräver allra minst en kommentar. Helst ett åtgärdspaket. 

Och så följer katastrof på katastrof, allt fler symbolhandlingar och allt större magi. Och till sist är vi alla handfallna ryssar med omnipotenta ledare, som ansvarar för allt, eftersom vi varit dumma nog att be dem om det. 

”Ryssnormen”? Visst låter det lite klatschigare?

***

Läs även: Den yngre generationen vågar inte skratta åt det absurda

Läs även: Låt oss prata om Ring P1