Tillsammans i jättebutiken

Mina två barn, sex och snart åtta år, har börjat läsa själva. Första fullständiga meningen den store läste helt själv var texten på en röd utomhustavla för McDonalds. Det var ett år sen. Nu läser båda, överallt och hela tiden. Upptäckten att omgivningen är full av bokstäver är fortfarande ny och ensidigt positiv. Reklam är till exempel det bästa de vet, speciellt om den är färgglad. Det är den just nu. Jag är obeskrivligt less på att leverera pedagogiska analyser kring olika blommor och vuxenansikten som vill bli röstade på i EU-valet. Den store vill rösta på Adaktusson så han får komma ut och resa och inte bara sitta hemma och läsa räkningar. Den lilla har redan telifonröstat på en underskön gudinna med skägg i Eurovision.

En dag när vi sitter på tunnelbanan hem frågar den store vad samhället är för något. Han har råkat på ordet flera gånger och tycker att det verkar intressant.

Det är en mycket bra fråga.

»Jo, förstår ni«, säger jag högtidligt, »en gång i tiden bestämde kungen allt och var man fattig fick man skylla sig själv. Men för hundra år sen bestämde man att alla ska vara med och bestämma för att alla är lika mycket värda.«

Den här förklaringen går hem. Samhället verkar vara en toppenuppfinning som båda vill höra mer om. Tyvärr är fortsättningen inte lika fin. Jag kan ju inte gärna berätta att samhället i stora delar är en mental konstruktion som för närvarande verkar betraktas lite som en jättestor affär som man är kund i. Inte heller att sortimentet i den här jättebutiken uppdateras vart fjärde år och att ledningen just nu är upptagen med att stämma av kundkretsens önskemål vad gäller själva samhällsutbudet; de varor som testar bäst ska få mer plats på hyllan på bekostnad av de som samlat damm ett tag.

Frågor som vuxna har svårt att svara på blir väldigt spännande för barn. Men trots att jag tänker på samhället mest hela tiden, speciellt på dess aktuella inslag av rasism, segregation, orättvisor, hyperkapitalism och klassmotsättningar, har jag inget vettigt svar på en rak fråga från en unge. Bara en svartsynt känsloröra som kretsar kring hur dåligt allt håller på att bli.

Ganska onyanserat faktiskt. Ta själva frågeställaren till exempel, en liten framtidsman i vardande. Varje lördag tar han pengen han får köpa godis för och släpper den i en medmänniskas pappmugg. På sätet bredvid honom sitter hon som solidariskt delar med sig när han börjar ångra sin altruism. Man hör mycket om hur dålig skolan är, men har jag fattat rätt så är kompiskunskap och empatiskt tänkande återkommande punkter på schemat.

Jag lyfter blicken och ser mig omkring. Och tänker att alla vuxna härinne är betrodda att skriva under sina deklarationer med en försäkran på heder och samvete. Eftersom just heder och samvete är utmärkande egenskaper hos folk i gemen. För några månader sedan slöt någon eller några härinne upp i Kärrtorp. De flesta sopsorterar och alla använder orden »tack« och »snälla« dagligen.

Sett utifrån bor vi i världens minst korrupta land. Svenskarnas frivilliga engagemang i civilsamhället ligger på en nivå andra nationer bara kan drömma om. Vi har haft fred i 200 år.

Må vara att det finns sprickor i samhällsbygget och saker att vara orolig för. Men den som letar efter anledningar att vara hoppfull behöver inte leta ihjäl sig.

»Samhället, det är vi«, säger jag.

»Vi tre?«

»Nej, nej, allihop«, säger jag med en svepande gest.

»Vi på vagnen?«

»Nä, alla vi som bor i Sverige. Vi tillsammans. Du hör ihop med varenda människa du ser. Ingen här är ensam på riktigt. Vi är som ett gäng, fast nio miljoner stort. Det är det som är samhället.«