Tintin klär av Sovjet

Vissa dagar i min ensliga skrubb kör jag fast. Det uppstår en hopplöshetens leda, att skriva är att ständigt möta sin begränsning. Då går jag till biblioteket för miljöombyte och inspiration. Jag läser på måfå i olika böcker och söker upp döda författare jag är nyfiken på men aldrig tagit mig an. Det fungerar. Jag lämnar varje gång biblioteket med några gamla böcker som jag inte kommer att läsa ut men ändå besjälas av.

Senaste gången förirrade jag mig in på barnavdelningen och fick syn på ett seriealbum om Tintin som jag inte kände igen. Det såg intressant ut, »Tintin i Sovjet«. Det visade sig vara Tintins födelse och hans första resa som utrikeskorrespondent och året var 1930. Det lät som ett fantastiskt upplägg. Jag lånade hem boken.

Efter åtta sidor gör Tintin en rivstart med en bil och från och med då pekar hans hårtofs uppåt och bakåt, innan dess har den legat platt framåt. Exakt i den serierutan får han således sitt världsberömda utseende som går att känna igen på bara en silhuett av hjässan. Jag läser roat hela albumet, men mest fascinerande är förordet av översättaren Björn Wahlberg, skrivet i nutid. Efter att ha konstaterat att serien trycktes i en katolsk, konservativ och antikommunistisk tidning, skriver Wahlberg att seriens kritik mot kommunister och bolsjeviker är »grov och ensidig«. Och Lenin, Stalin och Trotskij anklagas som »direkt ansvariga för eländet«. Jaha. Stämmer inte det då? På vilket sätt bör man vara flersidig i sin kritik av Sovjet 1930? Borde man gestalta den gamla procenträkningen att Stalin var trettio procent god och sjuttio procent ond eller hur det nu var hans apologeter brukade räkna. Hergé hade aldrig varit i Sovjet, ändå finns förbluffande mycket konkret med av det vi sedan har fått veta förelåg. Överallt finns överrockar och stämningen är paranoid. Grundlurade västsympatisörer står och beundrar fasader av fejkade framsteg. Tintin kallas för borgaryngel och spionjournalist. Han hamnar på ett lager av spannmål för export varpå han säger: »medan det ryska folket dör av svält skickas alltså enorma mängder spannmål till utlandet för att vittna om det påstådda överflödet i Sovjetparadiset«. Ja. Var det inte just så Stalin gjorde? Att kritiken publiceras i en katolsk tidning gör den tyvärr inte automatiskt felaktig. Men så är det i de ideologiska sfärer där luften tunnats ut av den höga höjden. Utsagor mäts inte mot fakta utan mot tillhörigheten hos den talande. Det är intresset som talar och ingen anses kunna gå bortom sitt intresse och sin klass, sin hudfärg, sitt kön, sin identitet. Är det inte förtal från en fiende är det från en självhatande avfälling. Klart att ett sådant system ruttnar.

Några år efter Tintin var den isländske författaren Halldór Laxness i Sovjet, förblindad av sin tro. (Om detta skriver Anders Sundelin i den nyutkomna boken »Reportage. Att få fakta att dansa«). Laxness skrev att allt var underbart, fantastiskt, exemplariskt. Tjugofem år senare berättade han vad han egentligen hade sett på den tidigare resan. Deportationer, fattigdom, elände, förljugenhet. En av de saker han hade undanhållit läsarna var hur han tillsammans med två författare och en partirepresentant efter en praktmiddag hade gått förbi några gatubarn. En av författarna, en bulgar, hade påtalat saken. Partirepresentanten förklarade då att det inte längre fanns gatubarn i Sovjet. Men det sov tre stycken där, sa bulgaren. Partirepresentanten nämnde dag och år för den partikongress där de hemlösa barnen upphörde att finnas i Sovjetunionen.