Tio miljarder till vad?

Det var svenskt offentligt livs mest förväntade överraskning. Finansminister Anders Borg ger Sveriges kommuner och landsting tio extra miljarder i den nya alliansbudgeten. Dubbelt så mycket som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) själva bad om, men ungefär så mycket som experterna gissat.

Det är ännu en taktisk succé för »nya moderaterna«. Trots att socialdemokraterna visste att pengarna skulle komma kunde de bara klämma fram att det borde vara ännu mer, mer än de själva föreslagit tidigare. Den mäktigaste oppositionen kommer i stället, liksom många gånger tidigare, från Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet, som varnar för hur svårt det blir att dra tillbaka pengarna när konjunkturen vänder.

Men det finns en fråga som lyst med sin frånvaro, den om hur pengarna används.

Nej, inte frågan om kommunpengarna går till äventyrsbad och monument över kommunpampars ego. Trots den plats de tagit i debatten är de marginella excesser. Inte heller att extraresurserna ofta gått till central byråkrati i kommunerna i stället för vård och skola.

Det som verkligen borde debatteras är hur de pengar som verkligen når »välfärdens kärna« spenderas.

Dagens kris jämförs ofta med den 1991–94, som var ungefär lika djup. Anders Borg satt då på första parkett i statsrådsberedningen och kunde frustrerad se hur statsfinanserna kollapsade. Han tycks nu ha bestämt sig för att aldrig själv upprepa det misstaget.

Men risken finns att de borgerliga denna gång missar det som gjordes rätt då. Då reformerades och avreglerades en rad sektorer, med högre produktivitet och tillväxt under följande år.

Men framför allt var nittiotalskrisen vändpunkten för »välfärdens kärna«. Från början av 70-talet fram tills krisen hade offentlig sektor exploderat i antal anställda, medan antal privatanställda i Sverige nästan stod stilla och kvaliteten på offentlig service bara förbättrades långsamt. Krisen blev vändpunkten, en smärtsam sanering och effektivisering som vi nu tar för given, och som används flitigt som föredöme av tyskar, fransmän och andra européer.

Men ska vård, skola och omsorg fortsätta att leverera krävs att vi ständigt pressar mer kundvänlighet av varje skattekrona. Då krävs det som driver fram framsteg överallt annars: konkurrens om kundernas efterfrågan. Staten finansierar samma rättvisa vårdcheck, omsorgscheck och skolcheck för alla, men producenterna måste också kunna konkurrera om denna check.

Men medan alliansen talar i krigsrubriker om hur finansministern delar ut (våra) skattepengar till kommuner och landsting talar man i finstilt om en annan revolution, att alla i Sverige nu får möjlighet genom vårdval att välja vårdcentral. Att prata om de blygsamma försöken till konkurrens och innovationer i sjukhusen är ännu mer allianstabu.

När det gäller skolan talar regeringen gärna om disciplin och betyg, men nästan inget om konkurrens mellan skolor och mellan lärare, om vem som bäst kan lyfta eleverna.

I stället hävdas återigen i den allmänna debatten att friskolor utarmar statliga skolor, trots att seriösa undersökningar visar att friskolor i genomsnitt ger elever, oberoende av bakgrund, en bättre utbildning.

Tio nya miljarder kan göra underverk i en offentlig sektor under förändring, där entreprenörer uppmanas att gå in skapa jobb genom att utmana statliga alternativ med bättre vård, bättre skola och bättre omsorg. Men de kan också försvinna spårlöst i ett system där regering och opposition enats om att övervintra krisen med minimalt nytänk.

Men, invänder någon, räddar inte paketet jobb? Alliansens egen maxkalkyl är cirka 13 000 jobb för tio miljarder. Sannolikt blir det mindre, kanske 10 000 jobb för en miljon vardera, att jämföra med de hundratusentals som svensk ekonomi tappat under krisen.

Mycket i alliansens krishantering handlar om staten. Till de tio miljarderna läggs sedan tidigare sju kommunmiljarder (totalt 38 miljarder extra sedan 2006). Som man dessutom kan trava uppå 4 nya miljarder i särskilda arbetsmarknadsåtgärder och ytterligare många miljarder till en rad punktinsatser. Den gemensamma nämnaren är att det handlar om att staten betalar folk för att göra saker, inte att kreativa människor ges förutsättningar att själva skapa nya jobb.

***
FÖR ÖVRIGT är frågan vad de andra allianspartierna säger om moderaternas mål att axla socialdemokraternas statsbärande roll. Med cirka 60 procent av borgerligheten har moderaterna aldrig varit så dominerande som nu. 1980–2006 pendlade man med några undantag mellan 35 och 55 procent av den borgerliga kakan.