Tjallare efterlyses

»Greed is good« lyder det klassiska filmcitatet av karaktären Gordon Gecko i filmen »Wall Street« från 1987. Finansmannen Geckos tes är att girighet skärper sinnet och driver oss framåt. Men filmens sensmoral är naturligtvis att det inte riktigt är så enkelt.

Denna vecka aktualiseras en verkligt destruktiv form av girighet med fallet Enron. Elhandelsföretaget var fram till sin kollaps ett av USA:s mest uppskattade. Därmed blev också raset så stort. Små­sparare, pensionsfonder och själva förtroendet för storföretaget som sådant drabbades. Bilden av ett företag i förfall förstärktes av notor för porrklubbsbesök, nepotism och fiffel på de mest banala områden.

Sverige fick sitt eget Enron i form av Skandiaaffären, som i år får sitt rättsliga efterspel. Även här tycks den småaktiga omoralen grasserat, med anklagelser om nepotism, mutor, lyxrenoveringar och grova skattebrott.

Skandias problem var i grunden annorlunda än Enrons, men gemensamt för båda var drivkraften. I båda fallen hade styrelsen, i hopp om att företagsledningen skulle sporras av sin girighet, kopplat bonusprogram till aktiekursen. Ledningen svarade med att luras för att pressa upp bonusen.

Det är en gammal sanning som tål att upprepas; marknadsekonomins drivkrafter är bara goda så länge spelreglerna följs. Och incitamenten för att sätta reglerna ur spel är starka. Som urliberalen Adam Smith konstaterade klarar företagsledare knappt att träffas utan att försöka gadda ihop sig. Mot sådana karteller kan staten reglera, men fallen Enron och Skandia är knepigare. Där handlar det inte främst om att företaget lurat konsumenten, utan sina egna ägare.

Enron lura visserligen konsumenter genom att manipulera energimarknaden i Kalifornien. Men i allt väsentligt var det ägarna till Enron och Skandia som blev blåsta. Företagsledningen kontrollerade i praktiken styrelsen i dessa företag och aktieägarna hade dålig insyn. Många fler än själva ägarna blev dock upprörda över skandalerna. Uppenbarligen upplever vi att sådant beteende, även om det mest »bara« drabbar aktieägarna, är skadligt för samhället i stort.
Enron-fallet ledde till en helt ny lagstiftning i USA. I Sverige finns en bolagskod som, om än inte lika hård som det amerikanska regelverket, ändå är tydligt inspirerad av densamma.

Politikerna visade visserligen handlingskraft. Men det finns två problem med att införa Enron-lagar i Sverige. Den ena är att rättstraditionen i Sverige inte är somUSA:s. En svensk vd får inte 40 års fängelse för bokföringsbrott i en svensk domstol, oberoende av vad som står i lagboken.

Det andra problemet är mer subtilt. Det fanns ju faktiskt hårda lagar och regler redan innan skandalerna i Enron och Skandia uppdagades. Men på ytan såg företagen oantastliga ut.

I en marknadsekonomi kan inte staten gå in och detaljkontrollera att inte företagsledningen ljuger för ägarna. Om cheferna på så hög nivå som i Enron och Skandia redan gått över gränsen vet de att deras karriärer ändå är slut om det uppdagas. Inga straff i världen lär då stoppa dem från att försöka mörka nästa felsteg, och sedan nästa.

Ytterst handlar därför allt om förtroende. Statsvetaren Francis Fukuyama påpekar i sin klassiker »Trust« att inget samhälle orkar dra allt och alla inför polis och domstol. Det är för dyrt och petigt. Stark vardagsmoral är det som civilisationen bygger på.

Hur upprätthåller man då denna vardagsmoral i styrelserummen? Knappast med fluffiga etikseminarier ett par gånger om året. För det första måste ägarna ta sitt ansvar, utöva sin ägarmakt även när de är många och utspridda. För det andra måste de inom företaget som vågar berätta sanningen ha lagligt skydd och moraliskt stöd. Tyvärr har Sverige knappt haft en enda sådan heroisk »tjallare«. Slutligen visar Skandia och Enron att omoral på det ena området ofta är ett symptom på omoral på ett annat. Mycket kan uppdagas genom enkla och tydliga rutiner. Hjältarna som räddar oss från Gordon Geckos gelikar är därför kanske inte de karska finanspoliserna med handklovarna, utan de grå etikrevisorerna som Fokus i veckans reportage kan berätta har blivit vår nya tillväxtbransch.