Tolerans in extremis
En man i permobil svajar fram över trottoaren framför mig. Plötsligt far han ut mot vägbanan, men styr i sista stund in på trottoaren igen. Oförtrutet rullar han vidare, delar folkhavet framför sig, som med Mose stav.
Jag befinner mig oväntat i Portland, på amerikanska västkusten, av familjeskäl, och överväldigas av en charmerande, glad, progressiv och livlig stad, ungefär av Stockholms storlek (och lika kall midsommar). Varje dag ser jag fler gaypar gå hand i hand än vad jag gör på ett år i Stockholm. På nästan varje port till näringsidkare eller myndigheter sitter en sorts budord uppsatta där organisationen lovar att dess anställda ska behandla alla lika, oavsett kön, ålder, handikapp, sexuell läggning, religion, språk, nationalitet och etnicitet.
Staden uppges vara en av de mest hbtq-vänliga i USA. Enligt glatt spridda uppgifter har inflyttningen gjort andelen lesbiska högst i hela landet. Kanske i världen. Läser i en portländsk (heter det så?) nyhetstidning, Willamette Week, att det trots det inte finns en enda lesbisk bar eller klubb. Enligt artikelskribenten på grund av just denna tolerans. När Portlands universitet skulle göra en demografisk undersökning för ett par år sedan så fick studenterna nio olika kön att välja mellan. Ett ord som lesbisk har därmed minst nio gånger nio olika sätt att vara exkluderande på, för transpersoner, transvestiter, homosexuella, bisexuella, pansexuella, icke-binära, könlösa, heterosexuella, cis-män etcetera. Hipsterparadis har sina alldeles egna charmerande problem.
Mannen i permobilen ber inte om ursäkt för att kursen inte blir rak. Han litar på att det är okej, att folk omkring honom har förståelse. Han är långt ifrån ensam. Människor med olika funktionsvariationer känner uppenbart av samma frihet som andra i denna budordens stad. Stan är som en reklamfilm för identitetspolitik.
Mose stav förresten, det var en dålig liknelse, eftersom Portland är den minst religiösa i USA. Därtill en av de mest miljövänliga. Utnämnd till USA:s cykelmecka. Jag hittar inte en enda livsmedelsbutik som inte är stämplad ekologisk.
Stan, som har som motto »Keep Portland weird«, är så hipsterabsurd att den har fått en egen tv-serie, »Portlandia«, en rejält skruvad komedi. Alla som någon gång har mött en hipster måste se den inledande scenen, när de två huvudpersonerna ska beställa kyckling på restaurang. De nöjer sig inte med att bara få se en bild på kycklingen, få veta att han hette Colin, och fötts upp på fårmjölk, soja och hasselnötter. Nej, de vill veta mer. Mycket mer.
Det är kärleksfull humor om en hipsterkultur när den är som bäst, när den aldrig fastnar i tråkig och mästrande och duktig, utan förblir vild, fantasifull och engagerad. En närmast trotsig tolerans in extremis. En stad som har bestämt sig för att vara en bra stad. För alla.
Ändå behöver man inte vara länge i Portland för att upptäcka vilken identitetspolitisk tillhörighet som saknas på budordstavlorna. Klass. Överallt ligger de. På trottoarer, i portuppgångar, på parkbänkar och gräsmattor. En del bor i tält fastskruvade i trottoarernas betongplattor. Jag har sett lika många uteliggare i städer förut. Men jag har aldrig förut sett det i en stad som är så välmående. Alla är välkomna, utom underklassen. USA:s blinda fläck.
Jag har alltid trott att Paris är den (i mitt tycke) bästa staden i världen. Men knypplar hipsterparadiset igen detta hål i den sociala välfärden (jo, jag vet att Paris har hemlösa, men inte i närheten … ), så är jag benägen att tro att det är Portland.
***
Tv-serien »Portlandia« finns på Netflix.
