Tomas Fischer: Bevara skatteparadisen
Den tyska regeringen har betalat 50 miljoner kronor till en kriminellt tungt belastad person. På meritlistan har han bland annat bedrägeri och utpressning. Han har också försetts med tyskt medborgarskap och skyddad identitet.Brottslingens motprestation är att han tillhandahållit stöldgods: datalistor som han stulit på sin arbetsplats i Vaduz och som han tidigare misslyckats att utnyttja för utpressning mot sin arbetsgivare. Tyskland erbjuder nu andra länder tillgång till datalistorna.
Danmark har tackat nej. »Vi är inte hälare«, säger danskarna.
Om fru Merkel uppträtt hederligt borde hon återlämnat stöldgodset och ställt tjuven inför rätta eller utlämnat honom till Liechtenstein. Det är inte första gången som Tyskland uppträder bryskt mot Liechtenstein. Hitler hatade Liechtensteins furste vars hustru kom från en familj som lämnat judendomen och konverterat. Liechtenstein utfärdade medborgarskap för judar som kom från av Hitler kontrollerade områden och fursten avvisade alla tyska protester. När Hitler inte kom någon vart med Liechtenstein protesterade han hos schweizarna som hade gemensamt pass- och tullområde med Liechtenstein. Schweizarna gav efter.
Nu hotar fru Merkel med att Liechtenstein och Schweiz inte som planerat kan få ingå i Schengenområdet. Liechtenstein å sin sida har utfärdat en internationell arresteringsorder.
Är så kallade skatteparadis ett problem? Nej, tvärt om! Problemet är att det finns så många skattehelveten. Uppenbarligen är Tyskland ett sådant och det borde fru Merkels regering ta itu med.
De mest värdefulla svenskägda företagen Ikea, TetraPak och H&M har alla skapats under min livstid. De sysselsätter tiotusentals svenskar och skulle inte ha varit svenskgägda – och fömodligen inte ens funnits kvar – om inte ägarna använt sig av skatteparadis.
Om Tyskland är ett skattehelvete så var också Sverige, före Göran Persson, ett alldeles överdjävligt skattehelvete. När Sveriges rikaste kvinna, änka efter Astras grundare, apotekare Kistner, gick bort uppgick summan av arvs- och realisationsvinstskatt till 110 procent av dödsboets behållning. Jag skrev då en artikel om det så kallade Kistnerfallet i DN med rubriken »Ut ur Sverige i tid«.
Jag skickade först utkastet till moderaternas dåvarande talesperson i skattefrågor.
– Du får inte skriva så här, sade hon, det rör sig ju om så få människor!
– Nähä, sa jag. Då ska man väl inte kritisera dödsstraffet heller, det drabbar ju så få människor!
I dag kan en svensk företagare, tack vare Göran Persson som tog bort arvsskatten, och tack vare att den borgerliga regeringen slopade förmögenhetsskatten, hjälpligt klara sig utan skatteparadis.
Frankrikes tidigare premiärminister, Dominique de Villepin, gjorde för en tid sedan en likadan affär som fru Merkel. Av en libanesisk »affärsman« köpte han datalistor som skulle visa att hans rival Sarkozy hade svarta pengar i Luxemburg. Nu är de Villepin delgiven misstanke om allt möjligt av franska rättstjänare och listorna påstås vara förfalskade.
När jag 1967 arbetade på ambassaden i London sattes jag att besvara brev från upprörda brittiska kyrkoherdar som med posten fått grisiga broschyrer från en svensk porrfirma, tryckta på Västgötademokratens tryckeri. En engelsk »affärsman« hade sålt en lista över påstådda snuskhumrar i England. Men det visade sig vara en matrikel över anglikanska präster!
Porrfirmor må vara, men av regeringschefer som Angela Merkel och Dominique de Villepin borde man kunna kräva att de ska ha bättre vett än att göra affärer med skummisar.
