Topelius. Trump. Tusenårsriket.
Jag har aldrig varit i Jerusalem. Ändå vet jag att där bor många människor som älskar sin Gud och som hatar sin granne. Tanken är lite svår att hantera, så där rent intellektuellt.
Nu har Donald Trump erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Men vad menar han med »Jerusalem«? Den israeliska västra delen? Eller också den arabiska östra? Ingen vet med säkerhet. Otydligheten verkar avsiktlig. Nu är det i vilket fall som helst slut på USA:s medlarroll i regionen. Den har inte varit särskilt framgångsrik.
Jag tror inte det är Donald Trump själv som önskat bryta amerikansk presidentpolicy kring Jerusalem. Det är snarare vicepresidenten Mike Pence. Hans makt i Vita huset är mycket stor.
Mike Pence kallar sig evangelisk kristen. De evangeliska formar en fjärdedel av den amerikanska väljarbasen. Trump fick 80 procent av deras röster i valet 2016. Jerusalem är en del i Trumps tidiga återvalskampanj.
För Mike Pence, som denna vecka reser i området, handlar Jerusalem primärt inte om den så kallade Mellanösternproblematiken. Nej. Det handlar om Tusenårsriket. Det handlar om Kristi parousi, den utlovade återkomsten.
De evangeliska kristna tror att Kristi återkomst kräver upprättandet av ett tredje tempel i Jerusalem. Detta ska följas av judafolkets kollektiva konvertering till kristendomen och av de yttersta dagarna. Processen finns nedtecknad i Bibeln för den som så tror och som så vill. Med erkännandet av Jerusalem som huvudstad vill Pence hjälpa Bibelns profetior på traven.
Drömmen om Jerusalem lever stark också på andra håll. Inte bara i olika (fri)kyrkliga sammanhang. Den finns sedan länge också i vår egen litteratur och filosofi. Selma Lagerlöf talade om solen på himlen och Jerusalem på jorden. För finländaren Zacharias Topelius var Jerusalem den eviga slutstationen för all mänsklig samlevnad och utveckling.
Topelius har nu i januari varit född i 200 år. Han är mest känd för sina sagor och psalmer, kanske också för »Fältskärns berättelser«. Men under den lite menlösa ytan döljer sig en verklig Mr Hyde – den radikale samhällsomstörtaren Topelius.
Han delar födelseår med Karl Marx. De är varandras spegelbilder. Båda hade judisk familjebakgrund. Revolutionen står hos båda i centrum. Men det som är proletariat hos Marx var judar hos Topelius. Och det som var klasslöst samhälle hos mannen från Trier var Jerusalem hos finländaren.
Låt mig förklara. Topelius trodde sig leva i tidens höst. Men snart, trodde han, skulle Jesus komma åter, åter till den i dunkel och elände höljda jorden. Denna återkomst skulle föregås av Antikrists härjningar.
Topelius, i likhet med många av dagens evangeliska amerikaner, läste tecknen i samtiden. Jordbävningar, översvämningar, girighet, pengaspekulation. Problemet och svaret på en och samma gång var judafolket. Legenden om den vandrande eller evige juden blev hans historiefilosofiska kompass. Nationalisten Topelius beklagade judarnas fosterlandslösa diaspora, men han trodde att en lösning stod för dörren. Den lösningen hette kollektiv judisk konvertering för att möjliggöra Kristi återkomst och Jerusalem som världens huvudstad i det skinande Tusenårsriket.
Berättelsen kunde sluta där, eller börja där, hur man nu vill. Men det finns en inte obetydlig tvist på det hela. Topelius revolutionära världsbild hindrade honom nämligen inte från att ge ut sina bästsäljande romaner hos Bonnier i Stockholm. Vi talar väl då om den sekelgamla kompromissen mellan världshistoria och frälsningshistoria. Det där förstod Zacharias Topelius sig på. Det gör också Donald Trump.
Läs mer av Nils Eric Forsgård
Den politiska striden i Europa står mellan pessimism och optimism
