Törnmalm: Det är folket som bygger landet

Så fort folk hunnit andas ut en smula, och hunnit greppa det svindlande faktum att hela världen stod inför en global pandemi, började coronans vinnare och förlorare pekas ut.

I politiken sa man att det skulle bli Socialdemokraterna som skulle plocka flest frukter ur opinionsträdet, de som i decennier haft högst förtroende i välfärdsfrågor.

I den här tidningen skrev vi om hur S-folket formerade grupper, hur de skulle använda sommaren till politikutveckling. Men av någon anledning hände det inte så mycket. Inte ens på den oppositionella vänsterkanten i partiet.

Förklaringen: Verkligheten kom emellan.

Inte så att coronapandemin inte är verklig, men det finns saker som i en avtagande smittotrend helt enkelt smäller högre. Nämligen bomber och granater, gängmedlemmar som skjuter skarpt i natten. Och kraschade migrationssamtal.

En S-strateg förklarar det som att det finns två typer av politiker: de som tror att det är de som sätter agendan, och de som har huvud nog att inse att det är omvärlden som styr. De senare ser sig som politikens överlevare, som nu rycker på axlarna åt en förlorad möjlighet och vänder blicken mot väljarnas nästa rörelse.

Hos huvudkonkurrenten Moderaterna är det snart bara partiets skattepolitiska talesperson Niklas Wykman som pratar skatter och ekonomi, partiets dna. Resten tycks närmast fixerade av en väljarskara som koncentrerar sig på  invandring och dess utmaningar.

Kanske har båda partierna varit för duktiga på att förtränga den senaste riktigt lyckade politikern i Sverige: Fredrik Reinfeldt. Folket runt honom slog i början av 00-talet ifrån sig instinkten att börja i en kommunikationsstrategi. Och gjorde något som krävde mod: De lyssnade på väljare som inte röstade på dem och stöpte om sin politik.

Det gav kanske inget omedelbart avtryck i opinionen. Däremot egen majoritet för Alliansen när väljarna väl lade sina röster.