Törnmalm: Facebook har stort ansvar för näthatet – därför är plattformen så viktig

På tidningen Mizzima svepte chefredaktören Thin Thin Aung genom lokalerna med närmast tyngdlös grace. Det var hösten 2015 och jag hade rest till Myanmar för att rapportera om det historiska parlamentsvalet.

Stramt ansiktsuttryck. Obeveklig. Precis som Suu Kyi var hon en kvinna som härdats av slagen. Hon berättade för mig om lögnerna, hånen. Och alla de hot som hon och hennes medarbetare utsattes för varje gång de skrev om kvinnors eller den muslimska folkgruppen rohingyas rättigheter. Angreppen kom framför allt via mediet som blivit synonymt med internets utbredning i landet: Facebook.

– Man skickar snuskiga bilder, påstår att vi vill gifta oss med muslimska män och säger att vi bara är ute efter pengar. Vi får även hotsamtal på telefon och sms, sa Thin Thin Aung.

På andra sidan jorden, fyra år senare, talade komikern Sacha Baron Cohen för Anti-defamation league, en organisation som vill stoppa förtalet mot det judiska folket. Han gick hårt åt Silicon Valleys storföretag. Inte minst Facebook, som han kallade »historiens största propagandamaskin«.

Baron Cohen frågade sig om yttrandefrihet verkligen är att låta digitala demagoger nå oproportionerligt många människor med skit som tidigare förpassats till mörkeråsikternas slaskhög. Ska förintelseförnekare få samma exponering som fakta om vad som verkligen hände under andra världskriget?

[caption id="attachment_602104" align="alignnone" width="381"] Thin Thin Aung[/caption]

Sacha Baron Cohen, känd för att ikläda sig allt annat än politiskt korrekta roller, framträdde den här gången utan mask. Han sa, och detta går inte att översätta utan att slagkraften går förlorad:

»Freedom of speech is not freedom of reach.«

Facebookgrundaren Mark Zuckerberg har den senaste tiden fått svidande kritik för att inte ta tag i problemet med falsk och vilseledande politisk reklam. Han har förnedrats i kongressen av vänsterprofilen Alexandria Ocasio-Cortez och i ett panelsamtal hotats (?) av valförloraren och demokraten Hillary Clinton: »Mark Zuckerberg borde betala ett pris för vad han gör mot vår demokrati«.

Baron Cohen var något mer fördragsam. Han gav Zuckerberg rådet att lägga mer kraft på att moderera inläggen. Vilket var precis vad Facebook till slut gjorde i Myanmar. Det krävdes press utifrån, från FN och medier, men i dag sägs ett 100-tal personer gå igenom inläggen från landets 22 miljoner användare. Flera av kontona som spred lögner och piskade upp våldet mot landets muslimer har stängts ner. Facebook har medgivit att man bidragit till våldet i Myanmar.

Samtidigt är det orimligt att begära att företaget ska stå för hela skulden för våldet i Myanmar. Hatet mot muslimer är lastgammalt. Precis som hatet mot judar och flera av de konspirationsteorier som får vrålaporna här i väst att gasta ohämmat i sociala medier.

I stället för att gnälla över Facebooks världsherravälde borde de rimliga rösterna, vid sidan av frivilliga eller påtvingade åtgärder från nätjättarna, återerövra infrastrukturen. Ta av silkeshandskarna och använda den som motkraft till hatet. Som det brukar heta i arbetet mot gängvåld och våldsbejakande islamism: bli bättre på att rekrytera än de som rekryterar.

Där är Facebook med sin enorma räckvidd bevisligen oslagbar som plattform.

Efter valet i Myanmar accelererade hatet. Den hårda retorik Thin Thin Aung vittnade om blev till våld, massmord och våldtäkter. Och slutade i 700 000 rohingyer på flykt. Kanske hade utvecklingen kunnat hindras om Facebook agerat tidigare. Om man ens skulle ha tillåtits etablera sig som man gjorde när det stängda landet öppnades. Frågan är hur den öppenheten hade sett ut utan Zuckerberg och hans maskin.