Törnmalm: Första tecknet på utbrändhet är din nya löparklocka

Häromkvällen träffade jag på en god vän. Han var precis på väg ut i löpspåret. När han såg mig fick han något stressat i blicken, visste att han behövde stanna. Och trycka av det där digitala räkneverket i klockan. Garminklockan.

I DN intervjuades nyligen konsumtionsforskaren Carys Egan-Wyer. Hon ville ta reda på vad som driver människor att springa tio, femton, tjugo mil på sin fritid – »och nästan plåga livet ur sig«.

– Det sägs att löpare springer för att bli fria från vardagens alla måsten och uppleva en frihet. Men den bilden är lite väl romantiserad, sa Carys Egan-Wyer.

Löparna i hennes studie talade om att de »investerade« tid och pengar för att uppnå så bra resultat som möjligt. De pratade om effektivitet. Produktivitet. Och säkert sina förbenade klockor, som kartlade färden utför det mentala stupet.

– Löparna är medvetna om att deras insatser under tävlingar ger dem ett högre värde utanför själva löpningen, höjer deras status, sa hon.

När forskare talar om vad som leder till utmattningsdepressioner och hur vi bäst hanterar dem, så är en gemensam nämnare ofta brist på sömn och receptet för att må bättre att träna mer. Kanske borde dessa hispiga vd-typer vara försiktiga på sin väg ut i träningslyckan. När frihetskänslan byts mot en kamp om resultat, blir löpningen också ett slags arbete – ännu en arena för dem att prestera, som Carys Egan-Wyer uttrycker det.

När min vän satte i gång apostlahästarna igen, efter att åter igen ha låtit klockan mäta den förestående prestationen, kände jag ångest. Över vilken väg min vän slagit in på. Men framför allt över att även jag borde gneta på där i löpspåret.