Törnmalm: »Ok boomer«, vi har hittat Beatles-generationens akilleshäl

»Ok boomer«. Få gliringar mot tidigare generationer har rönt så mycket uppmärksamhet. Särskilt med tanke på hur oskyldigt det ändå är, vi pratar inte om en attack utan ett stilla himlande med de digitala ögonen.

Men varför besitter »Ok boomer« sådan sprängkraft?

Kanske är det för att det är första gången världens mest gynnade generation inte bara hånats, utan avfärdats. Jag talar om den äldre skaran av boomers, 40-talisterna. De som genom sitt antal alltid har varit en betydelsefull generation, ständigt gynnad av den tid de levt i. En stor del av dem föddes efter kriget, växte upp under rekordåren och kunde njuta av rökning, knark och vild promiskuitet utan att (i alla fall då) oroa sig för framtiden. För efterkommande generationer satte de med pondus ribban för vilken litteratur som var värd att läsa. Och vilken musik alla efterkommande skulle gilla, se bara hur ett pojkband från Liverpool blev odödligt genom deras försyn.

Tolkningsföreträde – ditt namn är baby boomer!

Men så födde deras barn egna barn och plötsligt var de inte längre måttstocken för vare sig ungdom eller hur framtiden skulle se ut. Tvärtom tycker den nya generationen att 40-talisterna står för allt som hittills varit dåligt med världen. Och Beatles, dem hade ungdomarna knappt hört talas om förrän kvarlevande boomers i supergruppen till slut lät musiken strömmas via Spotify.

Hur svarar då denna gyllene generation på ungdomarnas likgiltighet? I en kolumn i affärsmagasinet Entrepreneur muttrar skribenten och företagaren Gene Marks att ungdomarna minsann kan göra sig skyldiga till ett lagbrott när de hånar sina äldre kollegor; enligt amerikansk lagstiftning är förlöjligande av personer äldre än 40 år att betrakta som diskriminering.

Ok farfar.