Torskarna vill torska

Häromveckan höll jag en före­läsning om sexuella övergrepp och samhällets syn på våldtäkt på ett bibliotek i Göte­borg. Fingrade på ett tummat gammalt papper med stolpar och anteckningar. Det är en handskriven lapp som har följt med mig sedan »Flickan och skulden« kom ut för snart åtta år sedan. Med jämna mellanrum har jag fyllt på med nya rättsfall eller lagrum.

Jag vände på pappret och fick syn på ett kort notering. Mindes med ens ett samtal jag hade för några år sedan med en klok och engagerad man, han sa några saker jag tyckte lät bra och vi bytte nummer. Där står det: Göran Lindberg. Länspolismästare Uppsala. Ett 018-nummer.

Strax därefter fick jag veta att Lindberg hade båda mina böcker om offer och gärningsmän. Undrar om de exen var lika tummade som mitt gamla papper.

Den andra boken heter »En riktig våldtäktsman«. Den handlar om att också den som på ytan ter sig välartad, beskedlig, till och med snäll, förstås också kan vara en förövare. Att vi alla går omkring och bär på en bild av en typisk våldtäktsman, en bild som inte stämmer särskilt bra överens med verkligheten.

Sällan är han en slusk som hoppar fram bakom en buske. Betydligt oftare en förtroendeingivande, trevlig typ, skrev jag. Jag undrar vad Lindberg tänkte om detta.

I dagarna berättade »Uppdrag granskning« om ett hårresande fall från norra Sverige där en ung gärningsman gång på gång har tagits i försvar av en sanslöst blåögd vuxenvärld. Offret däremot har förföljts och gjorts till paria.

Jag vågar påstå att också det fallet till stor del har att göra med allas vår bild av hur en gärningsman ska se ut. Att den unge mannen kunde hållas och förgripa sig på ytterligare en ung kvinna har att göra med hans välartade bakgrund, hans charm och det faktum att han inte stämde överens med bilden av våldtäktsmonstret.

Mycket har redan sagts om fenomenet Göran Lindberg, mer finns kvar att säga och undersöka. Men en sak tror jag vi bör förbereda oss på redan nu. Han är en gåta. Ett mysterium. Det är inte säkert att vi någonsin kommer att förstå.

Kanske förstår han, just han, minst av alla. Vi vet inte varför Niklas »Hagamannen« Lindgren agerade som han gjorde. Det är ingen utomstående som förstår hur Anders Eklund tänkte eller kände kring sina offer Pernilla och Engla. Vissa saker är för svåra, för komplicerade och för motsägelsefulla. Vi vill ha svar, även då inga svar finns att ge.

Men också för att vi verkar ha ett behov av att göra varje gärningsman så mycket Större. En del av en komplott. En världsomspännande sammansvärjning. Ett luftslott som om självaste Stieg Larsson satt vid pennan.

En sak kan jag, utifrån min professionella erfarenhet, säga om sexköpande män. Det är en samling riktigt tragiska, ofta väldigt trasiga människor. Myten om den lyckliga torsken är nästan lika seglivad som den om den lyckliga horan.

I berättelsen om Göran Lindberg finns saker som jag har hört sägas om och om igen i intervjuer jag gjort med andra torskar. Risktagandet. Dubbelspelet. Fasaden utåt som rimmar illa med den verkliga kvinnosynen. Kicksökandet och de efterlängtade stunderna av absolut tillfredsställelse, som kommer sig just av att priset är så högt om man blir påkommen. Ångesten. De till idioti alltmer farofyllda sexköpen. Och ständigt detta inbakade rop på hjälp: Kan inte någon komma på mig? Få stopp på mig?

Om jag får ge mig på en kvalificerad gissning, så är det att det i en häktescell på Kungsholmen i Stockholm sitter en före detta polischef som har sett sitt liv falla i spillror, men som ändå någonstans djupt inombords är lite lättad. Inget mer dubbelspel.