Det oheliga valet

I ett sekulariserat land drar det ihop sig till strid om kyrkans »Commander in Chief«. Nästa vecka inleds valet av ny ärkebiskop. Inom Svenska kyrkans biskopskollegium betecknas ärkebiskopen som primus inter pares – den främste bland jämlikar. Det är nog ingen slump. Det finns en jämlikhetskultur i Sverige, på gott och ont.

Kanske är det för att jag är fostrad i denna kultur av jämlikhet som jag upplever den senaste tidens turer kring ämbetsvalet som så motbjudande. Jag är kanske så präglad av Jantelagen att jag instinktivt reagerar när någon försöker marknadsföra sig själv. Eller så handlar det om något helt annat. En reaktion på bristen av värdighet i processen, kanske.

Den som har följt medierapporteringen har kunnat bevittna dramatiken kring det som Aftonbladet döpt till »Hammarslaget«. Men vad vi bevittnar nu är inget litet spektakel, utan en massaker av kyrkans trovärdighet och förtroende, driven av tre personer i en syskonskara som leder tanken till Josefs bröder.

KG Hammar har redan under sin tid som ärkebiskop gjort ett medvetet val att tydligt politisera Svenska kyrkan. Det är olyckligt, och för min egen del kan jag konstatera att det försvagat mitt förtroende för kyrkan. Genom hans skarpa debattinlägg mot äganderätt och kapitalism lämnas jag, som tillhörande kyrkan, med frågan om kyrkan inte är lika mycket till för mig, som ser ett stort värde i båda dessa företeelser.

Anna Karin Hammar är inte bara kvinna och homosexuell. Hon är också uttalad socialdemokrat. De två förstnämnda faktorerna är irrelevanta för hennes duglighet som ärkebiskop och bör inte utgöra något hinder, men en uttrycklig partitillhörighet gör i mina ögon en kandidat olämplig.
Den 9 januari skrev Anna Karin Hammar på Upsala Nya Tidnings debattsida en artikel om hur socialdemokratin har och bör förhålla sig till individens frihet. Hon undertecknade artikeln som »präst och socialdemokrat«. Jag kände olust över att en partibeteckning så intimt och jämsides länkades samman med en prästidentitet. För även om jag förmodar att de flesta präster har en politisk uppfattning, är min önskan att Bibeln ska väga tyngre än partiboken för en kyrklig ledare. Av det skälet skulle hon inte kunna bli en trovärdig ärkebiskop i mina ögon lika lite som hennes tredje bror, Henrik Hammar, eftersom han under många år haft förtroendeuppdrag inom moderaterna.

HB (Hans Börje) Hammar är den kandiderande brodern som flinkt och noggrant uttalat sig om systerns otillräcklighet som kandidat i valet, samt om sitt eget mindervärdeskomplex i relation till KG. Det hela visar prov på en litenhet som nog Gud har större överseende med än vad jag har. Han har i alla fall på rekordtid bevisat sin olämplighet för ett ledarskap som fordrar ödmjukhet och generositet. Liknelsen om den förlorade sonen ligger nära till hands.

En utomstående, från en mer religiöst präglad kultur än vår, skulle efter den senaste tidens utspel i saken kanske dra slutsatsen att dokusåpareligionen nu slutligen tagit över inte bara den kommersiella, utan även den andliga marknaden i Sverige. På sätt och vis drabbas jag av samma sorts nedstämdhet som drabbar mig efter glimtar ur somliga tv-program. Samma önskan gör sig påmind; snälla, höj er! Visa, i kraft av er självaktning att ni är värdiga.

Dessutom – en vädjan från en sökande agnostiker – hjälp mig att visa att den kyrka jag tillhör inte är den som kritikerna hävdar: självgod, introvert, hycklande och intrigerande. Jag begär av er som är kyrkliga ledare att i akt och mening motbevisa klandret.

Jag hoppas (vid Gud, som man säger) att det kommer fram andra kandidater i kyrkans valrörelse som inte härrör från Familjen. Den förhoppningen emanerar inte från mitt medlemskap i moderaterna, utan från mitt medlemskap i Svenska kyrkan.

Kyrkan har ett gemensamt med de politiska partierna – den saknar egenvärde i sig självt. Om kyrkan blir ett vackert skal men saknar kompass och solida ledare, har den förlorat rätten till den position och det maktinnehav som den åtnjuter.