Tove Lifvendahl om diskriminering

En nutida motsvarighet till Georg Orwells skräckscenario »1984« är Fokusmedarbetaren Lena Anderssons »Du är alltså svensk?« Berättelsen om statsministerns kärleksaffär med vaktmästaren Fatima på regeringskansliet utspelar sig i ett Sverige där den ambivalenta inställningen till mångfald tillsammans med krampartad likhetsideologi, tagit sig helt absurda uttryck.

Varje människa förses i Anderssons dystopi med en mångfaldskvot. Kvoten fastställs av en statlig analysgrupp utifrån variabler i termer av identitet, »annorlundaskap« och integration. En arbetsgivare måste utgå från den samlade summan av medarbetarnas mångfaldskvot, men är tillåten att avgöra hur nivån uppnås.

Fatima ska intervjuas av den statliga rekryteraren vid myndigheten som avgör kvoten, och får ingående information om kvotens betydelse i praktiken: »Om man anställer en sikh behöver man med de nya reglerna inte anställa fler annorlunda. Han motsvarar två turkar, tre jugoslaver och greker, fem fransmän, åtta tyskar, nio finnar, tio amerikaner och engelsmän, tretton danskar och fjorton norrmän.«

Det är överdriven komik, och ändå känner jag kalla kårar längs ryggraden. De dialoger som utspelar sig i boken är stundom bara några grader vridna från det perspektiv som håller på att utvecklas till samhällsideologi i dag – pådrivet och implementerat av statsmakten.

Det är inte någon avlägsen och surrealistisk tanke att vi tvingas in under en lagstiftning som förser oss med mångfaldskvoter, och betraktar oss på samma mekaniska sätt som den som omräknar valutor. Faktum är att det redan ligger sådana förslag på bordet.

Positiv särbehandling implicerar negativ särbehandling – om någon lyfts fram för att den har en viss etnicitet, ställs någon annan åt sidan för att den inte hade rätt etnicitet. Kvotering av ett kön innebär automatisk bortsållning av andra på grund av – kön. Vill vi verkligen ha ett samhälle där kön och etnisk bakgrund är det som avgör hur en människa ska bedömas? Jag trodde det var åt motsatt håll vi strävade.

För mig personligen dyker inte helt osökt frågan upp – vad innebär det här för mig? Kommer jag att konkurrera ut en etnisk svensk i arbetslivet för att jag råkar vara född i Korea – eller bedöms jag ha för låg mångfaldskvot – närapå noll – eftersom jag sedan barnaår assimilerats in i den svenska kulturen? (Jag försöker inte raljera, faktum är att adopterade redan har orsakat problem för dem som genomfört kvotering vid universiteten. Vi ses helt enkelt som för »lyckade« och »försvenskade« som invandrargrupp för att argumenten för kvotering av invandrare ska bära.)

Det uppstår konkreta frågor som är förödmjukande och förnedrande att behöva ställa, och det är förslagsställarnas förbannade skyldighet att svara: Hur ska vi kunna bygga ett samhälle med respekt för människors unika personligheter, när ni vill trycka in dem i mallar som säger så lite? Vad förväntar ni er händer med människor som inte själva tillåts avgöra hur mycket deras etniska berättelse ska vara en del av deras identitet? Kan ni själva tänka er att gå förbi någon annan – inte på grund av vad ni kan eller har åstadkommit – utan för att ni råkar ha det kön eller det etniska värde som regeringen har bestämt sig för ska gynnas? Om inte – hur kan ni vilja tvinga andra till en handling som inte kan väcka annat än självförakt?

Sverige håller på att förvandlas till en nation där grupptänkandet tränger ut respekten för individens särart. Personligheten blir fullkomligt ointressant, så länge den inte kan tryckas in i en mångfalds- eller könskvot. Som Lena Anderssons statliga rekryterare uttrycker det: »Det blir i vår tid allt viktigare att ha en identitet i betydelsen ett annorlundaskap.«

Redan i år kommer ytterligare utredningar att presenteras som är beställda av staten; den ena med syfte att fastslå att Sverige sitter djupt fast i strukturell diskriminering, den andra med målsättningen att föreslå kvotering till bolagsstyrelser på grundval av kön. Den absurda fiktionen har börjat anta verklig form.