Släpp loss bävrarna

Den brungrå och plattsvansade Castor fiber, eller bäver som den också kallas, kom att bli den animaliska illustrationen av alliansens jobbpolitik under valrörelsen. Trots att metaforen provocerade fram lite väl ystra påfund i centerpartiet (vilken normal människa vill utnämnas till årets bäver eller äta bävertårta?), rymmer den ändå sin goda pedagogik.

Och poängen tycks ha gått fram. Jag besökte en god vän på valdagen. Trebarnsmamma, dyslexilärare. »Jag röstade på centerpartiet i år« sa hon, och var själv chockerad. Hon har alltid röstat på något av vänsterpartierna. »Jag var så jävla less och trött på dom. Det händer ju inget. Det måste hända något nu«.

Att jobben likaväl som den blev ödesfråga för regeringen också kommer att utgöra alliansens, kräver föga skarpsinne för att se. Men hur ska man tolka väljarnas önskan? Valsegern, som förvisso skedde med knapp marginal, måste ändå betraktas i skenet av högkonjunkturen. Det talar för att väljarna inte nöjt sig med en förvaltningsinstruktion, utan gav ett förändringsuppdrag.

Det är många som är »jävla less« på de värderingsmässiga och mentala effekter bidrags-Sverige har fört med sig – och de tysta konflikter som uppstår mellan kollegor när den ena sjukskriver sig för att hon inte trivs på jobbet, medan den andra som också vantrivs bara inte kan med att göra det, eller hos arbetslösa som stämplar och märker att man kan mista hela ersättningen om man tar ett deltidsjobb.

Alliansen har varit tydlig när det gäller budskapet att arbete ska löna sig bättre än bidrag samt att arbetsgivaravgifterna ska sänkas. Det är viktigt, men en essentiell del kvarstår: det kommer inte att gå att skapa en väl fungerande arbetsmarknad utan att våga resonera kring de strukturer som i dag håller människor utanför.

Det innebär förmodligen konflikt, både mot dem som i dag av olika skäl skyddar befintliga strukturer, men också mot alla som har givit upp. De som fyller insändarsidorna med budskap av typen »ge mig ett jobb«, eller »ni är skyldiga mig…«.

Som påpekar rättigheter men inte skyldigheter. Som uttrycker krav på politiker men inte vill ta eget ansvar.

Det finns från alliansen en upprepad ambition om att »inte jävlas med folk«. Det är en aktningsvärd inställning (fast motsatsen vore tämligen orimlig). Men rädslan för att stöta sig med någon får inte innebära feghet i reformarbetet. Sverige har under lång tid styrt rejält in på fel kurs, och det krävs nog några obekväma besked för att styra rätt igen.

Jag körde längs den vackra turiststräckan Bävervägen för en månad sedan, från Hoting via Tåsjö upp till Norråker i Ångermanland. Det var en händelse som såg ut som en tanke, eftersom jag just medverkat på Kvinnomässan i Hoting, vars eldsjäl är en kvinna som förmodligen delar en form av andemässig (om än förmodligen inte politisk) gemenskap med bäverpartiet.

Hon mejlade häromdagen, lika oförtruten som vanligt: »Jag kämpar på med att slussa ut folk i jobb, hitta möjligheter för människor som av olika anledningar inte är attraktiva på arbetsmarknaden, service till pensionärer och utveckling i stället för avveckling av våra bygder.«

Alliansregeringen behöver inte göra allt arbete själv. Det finns gott om allierade som redan påbörjat arbetet med att implementera en annan, nygammal syn på arbete som utgår från att alla har något att bidra med i samhällsbygget. En syn som bryter med idén om att trygghet är mer synonymt med systemberoende än med egenmakt.

»Alltså, vi måste stoppa denna bäverkvinna innan hon har gnagt sönder vartenda trygghetssystem som vi har i vårt land« klagade den avgående samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin med emfas i Ekot en vecka före valet.

Sahlin hade anledning att vara orolig. Samhällssystemet var redan söndergnagt innan alliansregeringen valdes. Bävrar kan förvisso skapa oordning när de fäller träd. Men som samhällsbyggare är de framgångsrika. Hyddor och dammar står kvar långt efter att bäverfamiljen har lämnat. Detta bör alliansregeringen ha i åtanke. För att kunna bygga något nytt måste man våga fälla några träd.