Tristast vinner oftast
Det är sällan de mest spektakulära tar hem spelet, utan de bäst organiserade, de mest funktionella och de mest välsmorda maskinerna.
Toppbild: AP
Fotboll, sa den brittiske stjärnan Gary Lineker en gång, är ett enkelt spel. 22 spelare jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner Tyskland.
Så var det ett tag. Som i den sövande händelsefattiga VM-finalen i Rom 1990. Tyskland besegrade Argentina med 1-0 efter att ha tilldömts en tveksam straff i slutet.
Som i den intensiva semifinalen mellan England och Tyskland på Wembley i EM 1996. Oavgjord vid full tid. Oavgjord efter förlängning. Straffar. Alla visste hur det skulle sluta.
Gay Linekers fras fångade fotbollsplanens bistra sanning, framför allt känslan av att den tråkigaste alltid tar hem spelet. Inte bara i fotboll.
Ljuva ögonblick, starka känslor upplevelser av skönhet, lycka, briljans, slutar med att vare sig konstnärerna, de skarpaste hjärnorna eller de mest spektakulära tar hem spelet, utan de bäst organiserade, de mest funktionella, de mest välsmorda maskinerna.
Också i tennisen. 132 spelare jagar en stor titel och till slut vinner Novak Djokovic. Under de franska öppna mästerskapen trollbands i tolv dagar läktarpublik och tv-tittare i hela världen av den unge spanjoren Carlos Alcaraz – bland fansen benämnd Carlitos.
Han log. Han slog. Spektakulärt. Hårt. Känsligt. Han strålade av lycka över vunna poäng, han sprang snabbare än någon sett någon springa. Lekte gjorde Carlitos och när han ställdes mot Djokovic var expertisen enig. Pojken vinner.
Så får han kramp just när han tagit ledningen i tredje set. Och Djokovic segrade igen. Välsmorda maskiner går aldrig sönder, men lyckliga gör de oss likväl sällan.
***
Läs även: Ett mähä från Stockholm
Läs även: En riktigt dyr gåva
