Trolltider är en smärtsam påminnelse om hur tiderna har förändrats
Årets julkalender fick mig att se om originalet – det skulle jag aldrig ha gjort.
Toppbild: TT
Jag tjatade på familjens yngste medlem (och då syftar jag inte på hunden) tills han gick med på att se årets tv-julkalender med mig. Vi är bägge för gamla för barnprogram – men Trolltider är nostalgi. För mig som är född på sjuttiotalet var originalet, skrivet av Maria och Camilla Gripe, en stor kulturupplevelse. Den innehöll fascinerande trickfilmning, stegen i pudersnön som trampades fram av en osynlig tomte, de små lilleputtarna som levde i svampar och i en gammal koffert och hade tändsticksaskar som byrå. Jag var sex år och hisnade.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så tolvåringen och jag såg den nya Trolltider ihop och konstaterade att den var gullig, men att avsnitten var lite väl korta, blott 13 minuter. Jag tog då givetvis tillfället i akt att leta fram originalet, det finns på SVT Play Öppet arkiv, för att visa hur magnifik ursprungsversionen var. Det gick som det brukar när man försöker upprepa gamla succéer. Jag fick, kort sagt, syn på hur gammal jag har blivit. Att jag har rötterna i ett annat sekel, som börjar kännas bedagat till och med för oss som föddes i det.
Allt gick exempelvis vansinnigt långsamt i Trolltider anno 1979. Jag och sonen tittade på varandra i tv-soffan medan tomten i inledningen såsade runt och gjorde ingenting. Vi trummade med fingrarna. ”Vänta bara,” sade jag förväntansfullt, snart kommer den lilla häxan och trollet som bakar solbröd. Det gjorde de mycket riktigt, men de uttalade sina repliker som en blandning av skolade Dramatenskådespelare och gammal pilsnerfilm. Manierat. Var detta verkligen vad jag vuxit upp med? Det undrade min avkomma också, innan han slank iväg för att spela online med kompisarna.
Jag satt ensam kvar och förlängde 1900-talskänslan genom att ägna mig åt zappande, fast på SVT Play. Till slut fastnade jag i den intressanta dokumentären Kaj Linna, mannen som aldrig gav upp (2019). Mårten Fuxe Barkvall följde under många år mannen som blev fälld för mord mot sitt nekande och satt inspärrad i tretton år innan han fick resning och frikändes.
Mest fascinerande i dokumentären är Kaj Linnas hårdkokta uppsyn och inställning till att ha varit felaktigt frihetsberövad. Han var förbannad på rättssystemet och uppkäftig mot ”plitarna” och måste självklart ha förtvivlat – men i dokumentären visar han ingen självömkan. Hans finska rötter och uppväxten i en socialt utsatt familj i Norrland kan ha bidragit till att han inte blev trodd av domstolen, men det är inget han själv uttrycker, utan det är hans syskon som liksom i förbigående berättar om deras tuffa barndom och utanförskapet i bygden.
Att det var synd om Kaj Linna som oskyldig fick sitta i fängelse med de grövsta brottslingarna är det ingen tvekan om. Men ”synd om” tycks inte ha varit något han byggde sin identitet på. Jag associerar till den här bristen på självömkan när jag hör en annan intressant dokumentär, i P1, som handlar om Nobelpristagaren Svante Pääbo. Han var hemlig son till en professor (även denne Nobelpristagare) som redan hade en familj. Modern, som var krigsflykting från Baltikum, och lille Svante levde i det på den tiden socialt utsatta området Bagarmossen – först helt utan närvaro av fadern, och sedan med en ”lördagspappa” som kom på besök i smyg och var känslomässigt distansierad.
Ändå har Svante Pääbo, född 1955, inte ens en millimeter offerkofta svept kring sin identitet. Det gick ju vidunderligt bra för honom sedan, han hade emotionellt stöd från sin mor och Nobelgener från sin far. Men ändå. Även Kaj Linna, född 1962, segrade i rätten till slut och är nybliven småbarnsfar. Två extremt olika män såklart, men bägge med ett slags integritet som tycks vaccinera dem mot självömkan.
Man kan fråga sig i vilken utsträckning deras inställning hänger ihop med att de är barn av det djupaste 1900-talet. För den känns på något vis otidsenlig.
***
