Trösterik tanke om tid – snart är det jul igen

Var det inte jul alldeles nyss? Och nu är det redan januari — nej vänta, februari? Det sätt på vilket tidens gång tycks ha accelererat på sistone är tillräckligt för att göra vilken 36-åring, ursäkta, 38-åring, som helst orolig. Inte nog med att den tid som återstår för mig att till exempel ha chans att få fler barn, och i slutändan att leva över huvud taget, taktfast krymper en dag i sänder — på samma gång tycks alltså min upplevelse av en dag, och i än högre grad av en vecka eller månad, minska på ett närmast okontrollerat sätt.

Att tidsupplevelsen tillhör de mest föränderliga av de mänskliga erfarenheterna är uppenbart: Upplevelsen av en minut tillbringad under inflytande av njutning, stark glädje eller intensiv skräck tycks ha mycket litet samband med upplevelsen av en minut i väntan på tåget, eller för den delen en minut på språng för att inte missa det.

Inget av detta kan emellertid förklara varför dagarna på sista tiden tycks ha börjat rinna ifrån mig på ett aldrig tidigare skådat sätt. Kanske, kunde man tänka sig, rör det sig om en sorts proportionell effekt: att en dag helt enkelt utgör en allt mindre andel av den tid jag sammantaget levt, och att min upplevelse av den förändras därefter. Mycket riktigt har också spekulativa matematiska modeller formulerats utifrån denna hypotes, som gör gällande att den tid jag kommer att få uppleva mellan 40 och 80, rent subjektivt svarar mot den tid jag upplevde mellan 5 och 10 års ålder; en åttadubbling av hastigheten i tidens flöde. En alternativ modell utfärdar en något mildare prognos, och förutspår att åren mellan 36 och 49 i min upplevelse kommer att svara mot den tidsrymd som sträckte ut sig mellan min fjärde och nionde födelsedag när jag var barn.

Men domen framstår som otvetydig: Effekten av den mänskliga tidsupplevelsens plasticitet tycks bara verka i en riktning, nämligen i riktningen mot att beröva mig mitt liv.

I alla fall är det med denna övertygelse jag dyster går omkring till dess att jag får vetenskapsjournalisten Per Snapruds bok Medvetandets återkomst från 2018 i händerna. Snaprud återger ett resonemang från den svenska hjärnforskaren och medicinpristagaren Arvid Carlsson. Carlsson berättar om hur forskning visat att döende patienters hjärnor inte sällan uppvisar en sista intensiv topp av aktivitet, möjligen som följd av en elektrisk urladdning hos nervcellerna framkallad av syrebrist. Carlssons hypotes är att denna topp svarar mot »mycket intensiva upplevelser«. Vår upplevelse av rum och tid är, förklarar han, rimligtvis resultatet av processer i hjärnan – men precis som min egen erfarenhet antyder är rumsupplevelsen avsevärt mer stabil än upplevelsen av tid.

Carlssons antagande är att detta har att göra med att tidsupplevelsen är beroende av mer komplex samverkan mellan hjärnceller, och att det därför inte är osannolikt att syrebrist i den döende människans hjärna berövar henne känslan av tidens gång först av allt. Han föreställer sig, skriver Snaprud, det sista ögonblicket innan allt upphör som ett fridfullt tillstånd, helt utan tid.

»Och vad är det? Det är ju evigheten.«

Kanske är det alltså så att den egenhet hos den mänskliga hjärnan som tycks vara i färd med att allt snabbare ta ifrån mig de allt färre år jag har kvar, till sist kompenserar det mer än nog: Att mitt livs alltmer flyktiga ögonblick visar sig räkna ner till ett sista ögonblick som, från mitt subjektiva perspektiv, varar för alltid. I alla fall är det en trösterik tanke – jag väljer att ta fasta på den, medan jag förbereder mig på att det snart är jul igen.

***

Läs även: Helena Granström: Friare abort - endast skenbart friare

Läs även: Helena Granström: Teorin om utomjordingar är ren vetenskap

Teckna en prenumeration på Fokus här.