Trots knivattacken är Salman Rushdie en obotlig optimist
Författaren Salman Rushdie har levt under konstant dödshot i över trettio år. Det hade kanske gjort vem som helst förbittrad.
Toppbild: Rachel Eliza Griffiths
Två nätter innan författaren Salman Rushdie blev attackerad vid ett framträdande hade han en mardröm. Han blev angripen av en man med spjut, en gladiator i en romersk amfiteater. Publiken vrålade efter blod. När Rushdie vaknade upp sa han till sin hustru att han tappat lusten att resa till evenemanget där han skulle tala. Men det var bokat sedan länge och arvodet behövdes till hushållets utgifter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Den 12 augusti 2022 knivhögg en 24-åring upprepade gånger den 75-årige författaren på scen, i en amfiteater i staden Chautauqua, New York.
Var drömmen ett varsel? Salman Rushdie själv tror varken på Gud eller vidskeplighet, men han berättar om drömmen i sin självbiografiska essäbok Kniv, nyss utkommen på svenska i översättning av Amanda Svensson. Här återvänder Rushdie till attacken då han blev mycket svårt skadad och bland annat miste synen på höger öga. En sådan sak – i kombination med att ha levt under dödshot i mer än trettio år på grund av en fatwa – skulle antagligen kunna göra vem som helst förbittrad. Men inte Salman Rushdie.
När han förra veckan blev intervjuad på storskärm på Dramatens lilla scen i samband med utdelningen av det svenska Gilel Storch-priset var han påtagligt godmodig och skämtsam. Ändå har det inte ens gått två år sedan mordförsöket. Att skriva om det var ett sätt att ta makten över vad som hänt, berättar han. Först fanns önskan om att möta den unge mannen som försökt döda honom. Sedan bestämde sig Rushdie för att gestalta mötet fiktivt i stället. Denna dialog finns med i boken, och illustrerar två olika tänkesätt. Ett öppet, frisinnat och mänskligt – och ett slutet, rigid och livsförnekande.
"Jag försöker förstå dig", skriver Salman Rushdie. "Du var bara tjugofyra år. Du hade hela livet framför dig. Hur kunde du vara så villig att förstöra det? Ditt liv. Inte mitt. Ditt eget." Varpå gärningsmannen får svara: "Försök inte förstå mig. Du har inte förmågan att förstå mig." Senare har denne en utläggning om att livet på jorden är betydelselöst, det enda som räknas är tillvaron efter döden. "När du brinner i helvetets eldar kommer jag att vara i en prunkande trädgård", säger ynglingen, som ska ha radikaliserats på en resa till sin fars by i södra Libanon.
Elegant och med en stor portion charm och humor (en av hans första tankar när han blev knivhuggen var att hans Ralph Lauren-kostym skulle förstöras) återger Salman Rushdie sin nära döden-upplevelse. Det handlar också om den tuffa tiden då han låg i respirator och svävade mellan liv och död, om den utdragna rehabiliteringen samt om den starka kärleken till poeten Rachel Eliza Griffiths, kvinnan som Rushdie träffat några år tidigare.
Han kommer även in på sin uppväxt, det emellanåt struliga kärlekslivet med skilsmässor och på de två älskade sönerna. Dessutom finns det några oerhört intressanta passager om hur han behandlats av medier, författarkolleger och intellektuella genom åren med fatwan. I likhet med Lars Vilks har det funnits gott om dem som tyckt att Salman Rushdie haft sig själv att skylla och att han kostat alldeles för mycket pengar i personskydd med mera.
För att vara så till omfånget modest är Kniv oerhört rik. Boken förmedlar en livshållning präglad av integritet. Den är en bok som rymmer vår tids stora kulturella konflikt, men också hoppfullhet. Tiden lindrar alla sår, konstaterar Salman Rushdie. Själv är han sedan födseln optimist. Alla dagar i livet efter knivdådet betraktar han som "grädde på moset".
"Vem vann?", undrar Björn Wiman som intervjuar Rushdie från scenen i Stockholm.
Den som har läst Kniv vet svaret.
***
