Trumps psykologiska profil påminner om torgförsäljning
Han är en mästare på att spela på folks känslor och få dem ur balans.
Toppbild: AP
Varje gång jag ser Donald Trump får jag en inre bild av Istanbul och Kairo. Jag ser försäljarna som försöker kränga billiga plastleksaker, massproducerat ”handgjort” krimskrams eller fina flaskor parfym bestående av 99 procent vatten spetsat med några droppar Chanel N:o 5.
När jag hör honom vilja annektera Grönland, hör jag försäljarna ropa ”billig, billlig” och skryta för kunderna om hur fin vän han är som ger dem detta skamlöst billiga pris för äkta parfym. När jag hör honom förklara att stödet för Zelenskyj är max fyra procent hör jag den kränkta försäljaren förklara för kunden som prutar på Tahirtorget i Kairo, att det är skamlöst att ifrågasätta säljarens ärlighet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I världens största podcast, Joe Rogan Experience, vilken den då blivande presidenten gästade före valet i november 2024, förklarade Trump att han var USA:s första businessmannapresident. I stort sett alla tidigare presidenter hade, enligt honom, antingen varit yrkespolitiker eller militärer. Han berättade öppenhjärtigt om hur han drivs att göra en ”deal” och att han ”älskar tariffer”, alltså handelshinder och tullar. Det man kunde sluta sig till av det han sa var att han helt enkelt älskar tariffer för att det är ett utmärkt utpressningsmedel för att sluta ett avtal med en ovillig motpart, åtminstone om man har de bästa korten på handen. Man får gärna läsa hans förtjusning med orden ”om man är en supermakt som förhandlar med en svagare part kan man tvinga dem till en eftergift genom hot”. Och på motsvarande sätt berättade Trump i samtalet med Joe Rogan att det är bättre att förhandla med en starkare part om man kallar varandra vid förnamn och försöker vara bundis med motståndaren, än att rida in på höga hästar och kalla den man ska göra business med för tyrann.
Som psykiater är det oerhört intressant att försöka göra en ”psykologisk profil” på Donald Trump. Att han är narcissistiskt lagd, med en tämligen – låt oss inte överdriva – skamlös syn på sin egen förträfflighet, krävs sannolikt ingen specialkompetens för att upptäcka. Att se att han gärna utmålar sig själv som en ”good guy” som vet mer än alla andra om i stort sett allting är inte heller något som kräver specialistkompetens.
Att han därutöver är bufflig och inte missar ett tillfälle att häckla sina motståndare, även i sammanhang där det saknar ens minsta antydan till relevans, framgår också tydligt. Det senare brukar förklaras med att han är en mobbartyp, en tolkning som självklart äger sin riktighet, men för mig skvallrar än mer om att han är en mästare på att spela på folks känslor.
I kombination med hans närmast oöverträffade teflonhud – han tycks fullständigt ge f-n i vad andra människor tycker om honom – får hans emotionella spelande på andras känslor dem ur balans. Han har dessutom en humoristisk timing vilket gör att de som gillar vad de hör dras med i glädje, medan de som ogillar honom blir närmast besatta och därmed tappar garden.
Alla dessa egenskaper är närmast nödvändiga delar om man ska bli bra på att sälja skräpvaror till turister. Man behöver kunna få kunden att känna tillhörighet och därefter skam om den inte köper den sekunda varan till ett överpris. Då gäller det att spela på att man är ”kompis” eller att bli förolämpad av ett helt rimligt motbud för att det förstör vår ”fina relation”. Kunden vill helst inte bråka och betalar gladeligen för att slippa bli påhoppad.
Kanske sluter kunden en ofördelaktig deal om att sälja värdefulla mineraler bara för att försäljningschefen och hans vice försäljningschef indignerat förklarat att ”du borde va tacksam!”. Och kanske – men tyvärr bara kanske – känner sig den andra kunden – låt oss kalla honom Vladimir – så väldigt smickrad av allt fjäsk, att han backar undan från krav han aldrig skulle backat ifrån, om han blivit kallad för det mer rättvisande namnet imperialistisk tyrann.
***
Varje gång jag ser Donald Trump får jag en inre bild av Istanbul och Kairo. Jag ser försäljarna som försöker kränga billiga plastleksaker, massproducerat ”handgjort” krimskrams eller fina flaskor parfym bestående av 99 procent vatten spetsat med några droppar Chanel N:o 5.
När jag hör honom vilja annektera Grönland, hör jag försäljarna ropa ”billig, billlig” och skryta för kunderna om hur fin vän han är som ger dem detta skamlöst billiga pris för äkta parfym. När jag hör honom förklara att stödet för Zelenskyj är max fyra procent hör jag den kränkta försäljaren förklara för kunden som prutar på Tahirtorget i Kairo, att det är skamlöst att ifrågasätta säljarens ärlighet.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I världens största podcast, Joe Rogan Experience, vilken den då blivande presidenten gästade före valet i november 2024, förklarade Trump att han var USA:s första businessmannapresident. I stort sett alla tidigare presidenter hade, enligt honom, antingen varit yrkespolitiker eller militärer. Han berättade öppenhjärtigt om hur han drivs att göra en ”deal” och att han ”älskar tariffer”, alltså handelshinder och tullar. Det man kunde sluta sig till av det han sa var att han helt enkelt älskar tariffer för att det är ett utmärkt utpressningsmedel för att sluta ett avtal med en ovillig motpart, åtminstone om man har de bästa korten på handen. Man får gärna läsa hans förtjusning med orden ”om man är en supermakt som förhandlar med en svagare part kan man tvinga dem till en eftergift genom hot”. Och på motsvarande sätt berättade Trump i samtalet med Joe Rogan att det är bättre att förhandla med en starkare part om man kallar varandra vid förnamn och försöker vara bundis med motståndaren, än att rida in på höga hästar och kalla den man ska göra business med för tyrann.
Som psykiater är det oerhört intressant att försöka göra en ”psykologisk profil” på Donald Trump. Att han är narcissistiskt lagd, med en tämligen – låt oss inte överdriva – skamlös syn på sin egen förträfflighet, krävs sannolikt ingen specialkompetens för att upptäcka. Att se att han gärna utmålar sig själv som en ”good guy” som vet mer än alla andra om i stort sett allting är inte heller något som kräver specialistkompetens.
Att han därutöver är bufflig och inte missar ett tillfälle att häckla sina motståndare, även i sammanhang där det saknar ens minsta antydan till relevans, framgår också tydligt. Det senare brukar förklaras med att han är en mobbartyp, en tolkning som självklart äger sin riktighet, men för mig skvallrar än mer om att han är en mästare på att spela på folks känslor.
I kombination med hans närmast oöverträffade teflonhud – han tycks fullständigt ge f-n i vad andra människor tycker om honom – får hans emotionella spelande på andras känslor dem ur balans. Han har dessutom en humoristisk timing vilket gör att de som gillar vad de hör dras med i glädje, medan de som ogillar honom blir närmast besatta och därmed tappar garden.
Alla dessa egenskaper är närmast nödvändiga delar om man ska bli bra på att sälja skräpvaror till turister. Man behöver kunna få kunden att känna tillhörighet och därefter skam om den inte köper den sekunda varan till ett överpris. Då gäller det att spela på att man är ”kompis” eller att bli förolämpad av ett helt rimligt motbud för att det förstör vår ”fina relation”. Kunden vill helst inte bråka och betalar gladeligen för att slippa bli påhoppad.
Kanske sluter kunden en ofördelaktig deal om att sälja värdefulla mineraler bara för att försäljningschefen och hans vice försäljningschef indignerat förklarat att ”du borde va tacksam!”. Och kanske – men tyvärr bara kanske – känner sig den andra kunden – låt oss kalla honom Vladimir – så väldigt smickrad av allt fjäsk, att han backar undan från krav han aldrig skulle backat ifrån, om han blivit kallad för det mer rättvisande namnet imperialistisk tyrann.
***
