I trygghets-diskussionernas land
»Trygghet« är numera ett begrepp på var mans – och kvinnas – läppar. Politiker tävlar i att ta människors känsla av otrygghet på allvar och både kändisar och experter bistår mer än gärna med goda råd till alla som känner sig otrygga. Tidningen Amelia frågar elva kända kvinnor om deras bästa knep för att »känna sig trygga«. Kändisen Kitty Jutbring meddelar i Amelia att hon inte är rädd utan arg – och man förstår att det är bra. Ilska tycks vara en godkänd känsla, ett tecken på att du är modig och självständig. Rädsla och otrygghet, däremot är känslor för mesiga och fega typer.
Bakgrunden till intresset för trygghet är naturligtvis BRÅ:s trygghetsundersökning som visar att nästan en tredjedel av Sveriges kvinnor känner otrygghet när de går ut på kvällarna. Andelen otrygga har ökat från 25 procent 2015 till 31 procent året därpå. Det är, säger Erik Wennerström, generaldirektör på BRÅ, den största ökningen sedan man började mäta trygghet 2006.
Är det verkligen trygghet vi behöver diskutera? Är det inte snarare »säkerhet« vi borde tala om? Trygghet är en känsla, en upplevelse, och som sådan subjektiv. Säkerhet är ett objektivt, empiriskt begrepp som refererar till konkreta händelser snarare än till känslor.
Om jag är säker kan jag känna mig trygg – men är det ansvarigt att uppmana människor att känna sig trygga om man inte kan garantera deras säkerhet? Det finns något paternalistiskt i alla råd till kvinnor som känner sig rädda, som om det är känslan som är problemet och inte verkligheten.
Alice Bah Kuhnke säger i Amelia att kunskap bygger motståndskraft mot rädsla och tar sig själv som exempel. Eftersom hon, Alice, känner till Fakta, det vill säga att brottsligheten gått ner, så känner hon sig trygg. Jag är ledsen att behöva rubba hennes trygghet, men det tycks inte som om hon har full koll på just Fakta. Enligt BRÅ har nämligen kvinnors utsatthet för sexualbrott fördubblats på tre år, från 1,4 procent till 3 procent av den kvinnliga befolkningen som uppger att de utsatts för sexualbrott det senaste året. Mest utsatta är unga kvinnor. Mot den bakgrunden ter sig Birgitta Ohlssons råd i samma Ameliaartikel direkt dumdristigt – att ramla runt berusad i kort kjol utan rädsla.
I den bästa av världar skulle jag ha hållit med. I den här världen varnar jag min dotter för både alkohol, korta kjolar och mörker. Hon är inte säker – vilken sorts mamma uppmanar sin dotter att känna sig trygg då?
