TV-serierna som får oss att känna oss överlägsna

På morgonmötet är ansiktena över kostymerna grå. Den ena unga investmentbankiren håller på att återhämta sig från en rätt rejäl rotblöta under vilken hon konfronterade sin pappas övergreppsoffer, den andra har använt gryningen till att röka crack. Nu ska de hantera miljarder. I det brittiska finansdramat Industry (tredje säsongen nu på HBO) delar vd:n nålar med hemlösa, en praktikant dör bokstavligen av stress på kontoret och den riskhungriga tradern förlorar sin fru i en spelskuld. Hon lämnar honom inte, hon får huvudet avblåst.   

Jag tittar inte särskilt mycket på tv-serier, så vid varje förkylning väljer jag noga ur listan av de fem tusen – alla ”hyllade” – tiotimmarsprojekten du måste se i höst. Och efter varje frisk period har de hunnit bli värre. Fläskigare produktioner och större namn, som del av streamingtjänsternas kapprustning. Men också mer bombastiska plot lines, grövre överdrifter, pundigare, blodigare, knulligare, och allt högre upp i näringskedjan. 

Äta-sova-dö-historierna har, ja, dött. Ingen orkar se en vanlis som har det trist. Det som berättas och belönas, hyllas, nu är berättelser från finanskvarteren och de ännu stökigare semesterorter som finanskvarterens invånare använder. Eat the rich-genren, kallas den. Den populära och prisbelönta sagosorten där karaktärerna inte bara är superrika utan patetiska (som i White Lotus, vinnare av 15 Emmys och 2 Golden Globes), äckliga (som i Ruben Östlunds Triangle of Sadness, vinnare av Palme d’Or), oärliga och ocharmiga (som i Oscarsnominerade Knives Out) eller bara ömkliga (som i Succession, som fick 14 Emmys och 9 Golden Globes, bland annat).  

I film- och tv-utbudet är det en effektfull kontrast: vackra vyer och skumma historier, dyra ansikten och fula drifter. De som ser ut att ha allt är egentligen tomma och trånande. Med det bästa följer det grisigaste. Den strida strömmen av berättelser om rika och framgångsrika beskriver en äta-eller-ätas-värld, där varje svaghet kommer att utnyttjas och där de som är villiga att offra mest är de som går längst. 

Jag fattar, undertexten är knappast svårläst. Makt korrumperar och kapitalism vulgariserar. 

Och visst, Shakespeare skrev också om kungar och grevar, folk med sitt på det torra som hade smutsiga begär. Hans perspektiv var också underifrån och ändå kunde han förstå misstag och mänskliga svagheter hos dem som var födda till kronan. Genren är inte ny, den har bara blivit snuskigare, för att matcha verkligheten.  För när efterträdarna till Shakespeares hovmän visar svaghet, så är den av en annan art. En kunglig skandal går nu på SVT, där Michael Sheen (garanterat snart prisad för sin insats) dramatiserar prins Andrew och hans relation till den internationella pedofilen, och superrikingen Jeffrey Epstein. 

Jag har lyckats glömma detaljerna om vilka Epstein flög vart, jag orkar inte läsa allt om vilka Diddy badat i babyolja vid sitt hov i Beverly Hills. Rektal våldtäkt verkar inskrivet i varje skivkontrakt och varje ung skådis är väl i något som ligger nära människohandel, det har vi lärt oss att utgå ifrån. Självklart handlar filmerna om dekadensen i samhällets topp, Hollywood berättar historien om sig själv. I den globala ekonomin där allt är tillåtet – “too big to fail är beröm”, som de säger i Industry. Är du tillräckligt mäktig finns det ingen som kan döma dig, etik blir rent frivilligt, en excentrisk hobby. 

Streamingbolagens frossande i de rika kategoriseras ofta som satir, ibland undrar jag om det intellektuella överbyggnaden är nödvändigt. Tittarna förfasar sig över de finas fördärv, samtidigt som de allt längre och snaskigare sexscenerna är praktiska i den ökade konkurrensen om vår uppmärksamhet. De visar samma exklusiva sammanhang som vi letar efter i sociala medier, lägger bara till en manusförfattare och en möjlighet att känna sig moraliskt överlägsen. (För hur mycket av dramatiken i de 60 serierna du måste se i september minns någon, egentligen?) 

De visar oss överflödet vi vill se och berättar varför det är lika bra att vi inte har det. En kundanpassad historia, precis så som kapitalisterna de gestaltar hade valt. 

För förfasandet över näringslivets ytterligheter kommer samtidigt som en allt större andel gör allt mindre med sina liv. För den med tio timmars skärmtid är det en varm överrock att tänka sig att alla som springer runt där ute är begärsstyrda vildar, toxiska på gränsen till direkt onda. För majoriteten av eat the rich-publiken handlar det inte om att förstå makten eller människorna i den, utan att stirra, glömma, somna om. Prosit. 

***

Läs även: Ett riktigt förhållande är inte rättvist

Läs även: I tv-studion är kön en hypotetisk fråga