Tvisten mellan Nordnet och Vinge är en tankeväckande historia
Nordnet stämde advokatfirman Vinge för ”vårdslös rådgivning”. Nu har målet skärskådats av så många jurister och prövats i så många instanser att ingen längre minns kärnfrågan.
Toppbild: TT
Efter en tid på Fokus upptäckte jag en skevhet i ett leverantörsavtal. Företaget som skötte kundservicen på den tiden tog betalt för varje inkommande samtal eller mejl. Ju sämre distributionen, faktureringen eller inloggningen fungerade, och ju oftare läsarna klagade, desto mer tjänade leverantören. En missnöjd prenumerant var – i deras ögon – en bra prenumerant.
Avtalskonstruktionen gav också den lätt bisarra bieffekten att kundtjänst hade incitament att göra ett dåligt jobb. Ett fel som inte rättades gav upphov till förnyade kontakter från alltmer uppretade kunder. Och därmed ännu större intäkter för call center-bolaget. I rättvisans namn ska sägas att det inte fanns några belägg för att detta missbrukades, men blotta möjligheten skapade grogrund för tvivel – något som är osunt i alla affärsrelationer.
I Fokus berättar tidigare advokaten Johan Englund den underhållande och tankeväckande historien om hur nätbanken Nordnet stämde advokatfirman Vinge för ”vårdslös rådgivning”. Där framkommer en asymmetri som inte är olik den ovan beskrivna. Advokater är ett skrå med skyddad titel som berömmer sig om att ”förebygga och lösa tvister”. Och om de misslyckas med förpostfäktningarna så ska de i tredje hand vinna åt klienten i domstol (eller genom skiljeförfarande).
Dilemmat är att varje ny invändning, inlaga, komplikation, juridisk spetsfundighet och överklagan resulterar i fler debiterbara timmar för båda parters ombud. Dessa saknar alltså egentligen drivkraft att arbeta för en smidig och snabb lösning, i alla fall om det finns möjlighet att söka en mer invecklad och tidskrävande dito. Målet mellan Nordnet och Vinge har nu skärskådats av så många jurister och prövats i så många instanser att knappast någon längre kan komma ihåg kärnfrågan.
Det drabbar förstås ingen fattig och är väl mest komiskt egentligen. Om det inte vore för att skattebetalarna står för infrastrukturen i form av rättssystemet. Och att vi kunde haft bättre nytta av det för att hantera andra, mer samhällsviktiga, problem.
***
