Tysk veteran-vampyr blir blek Hollywoodkliché

Genom F W Murnaus Nosferatu, en symfoni i skräck (1922) förvandlades irländaren Bram Stokers ikoniska roman Dracula (1897) till en ytterst tysk skräckhistoria. Nu har vampyren återuppstått i Bill Skarsgårds bleka svensk-amerikanska skepnad. 

Robert Eggers ger sin Hollywoodversion en air av konstnärlighet. I den bioaktuella nyinspelningen av F W Murnaus klassiker amerikaniserar han tysk filmkonst. I Eggers Nosferatu tar övertydligheten död på mysteriet, det ockulta reduceras till det banala, det kusligt sublima förvrängs till det blodigt groteska. Den tidigare Oscarsnominerade fotografen Jarin Blaschke förminskar romantikens rika bildvärld till ren kitsch. Bill Skarsgårds begränsningar gör sig smärtsamt påminda, han lyckas inte väcka liv vampyren eller ens göra den skrämmande. 

Ordet Nosferatu betyder vampyr, men betecknar också "den outhärdlige eller "den motbjudande". I ett sekel har det som en illavarslande viskning susat över världen genom Murnaus film. I det gudfruktiga Sverige totalförbjöds den och visades på tv först 1970. 

Murnau var en omkring två meter lång öppet homosexuell stridspilot, en arrogant och kylig cineast och konsthistoriker och den kanske främste företrädaren för expressionistisk film. Den gestaltade människans konfliktfyllda inre och det verklighetstrogna fick ge vika för förvrängda bilder och uttrycksfullt skådespel. Som visuellt medium förenades filmen med tidens arkitektur och konst, scenografin återspeglade modernismens monumentala byggnader och de målande expressionisternas skeva perspektiv och proportioner. 

Konstnären och arkitekten Albin Grau öppnade 1921 studion Prana, namngiven efter den livskraft som enligt hinduerna pulserar genom världsalltet. Ambitionen var att producera film med ockulta teman. Murnaus Nosferatu blev den enda före konkursen.  

Under världskriget stred Grau på östfronten och mötte en serbisk bonde som berättade att dennes far levt vidare som vampyr. Sedan dess hade den blodsugande vidskepelsen bitit sig fast i honom.  

Grau hade inte råd att köpa rättigheterna till Stokers roman Dracula utan anlitade manusförfattaren Henrik Galeen, en expert på skräckromantik, att skriva en förtyskad version av berättelsen. Det gjorde han onekligen. I Nosferatu hemsöker vampyren 1830-talets Wismar i stället för 1890-talets London. Den råttliknande greve Orlok är till skillnad från Dracula inte en rumänsk krigsherre som dött i strid och återuppstått som vampyr, han är svartkonstnär och ärkedemonen Belials olycksaliga skapelse. Draculas aristokratiska charm förbyts mot något betydligt mer urartat, en vandrande transsylvanisk pesthärd.  

I Stokers roman är temat den pulserande djuriska sexualiteten under kulturens tunna fernissa, Galeen ger historien ett ockult djupt. I filmen skrivs ett ödesdigert kontrakt på profeten Enoks språk, det som de brittiska 1500-talsalkemisterna Edward Kelly och John Dee hävdade att änglarna lärde dem och som ska ha talats av självaste Adam och människorna före syndafloden. Den tyske renässansmystikern Paracelsus föreställning om att onda väsen springer ur människans tankar och fantasi återfinns också, vampyren jagar offret i dess (mar)drömmar.  

Max Schreck (“Skräck” på tyska!) var en krigstraumatiserad excentriker som utbildat sig vid Berlins stadsteater och arbetade med Bertolt Brecht. Han identifierar sig så mycket med karaktären Orlok att vi blir osäkra på om det är en skådespelare eller en verklig vampyr vi ser. Den uttrycksfulle Schreck ägde en diabolisk förmåga att överskrida det mänskliga och ta gestalt som det fullkomligt främmande. 

Fritz Arno Wagner framkallade karaktärernas inre tillstånd genom kameralinsen, en expressionistisk gestaltning av den fasa som soldaterna tog med sig hem från skyttegravarna och det demoniska mörker som ruvade i den tyska folksjälen. 

Ulli Lommels och Rainer Werner Fassbinders Die Zärtlichkeit der Wölfe ("Vargarnas ömhet”) från 1973 handlar om verklighetens Fritz Haarmann, ”Vampyren i Hannover”, som mellan 1918 till 1924 våldtog och mördade minst 24 ynglingar genom att krossa deras Adamsäpplen mellan sina käkar. Haarmann var trots brottsligt förflutet, redan som tonåring förgrep han sig på yngre pojkar, polisinformatör och avledde uppmärksamheten från sig själv.  

Han spelas av den skallige Kurt Raab som för tankarna till Orlok. Vampyrens aggressiva, överskridande sexualitet får en motbjudande mänsklig form och motiv ur Murnaus film återanvänds, exempelvis i slutscenen där Haarmann grips när han sätter tänderna i en ung mans strupe. 

I Werner Herzogs hommage Nosferatu – nattens vampyr (1979) axlar hans ”bäste ovän” Klaus Kinski Orloks svarta mantel. Herzog var mån om att återskapa 1830-talets Europa, utöver traditionella folksånger hör vi Wagners och Gounods toner. Jörg Schmidt-Reitwein målar upp kusliga Caspar David Friedrich-landskap med kameran. Kinskis vampyr är ett plågat väsen som lidande suktar efter kärleken. I hans sorgsna blå ögon finns en oändlig ensamhet, romantikens tragiska monster som i sitt oöverstigliga utanförskap. 

Edmund Elias Merhiges hyllning Shadow of the Vampire (2000) skildrar inspelningen av Murnaus film. I rollen som Schreck suddar Willem Dafoe ut gränsen mellan verklighet och fiktion, vi kan inte skilja skådespelaren från karaktären, människan från vampyren. 

Skarsgårds Orlok är endast en mustaschprydd hög av skinn och ben, fjärran Schrecks levande demon, Raabs djuriske mördare, Kinskis romantiska monster och Dafoes vampyrmänniska. 

***

Läs även:

Läs även: