Tyst vår för kärnkraften

När en fråga får tillräckligt mycket politisk och emotionell laddning kan den till slut tappas på sakligt innehåll. En sådan fråga är kärnkraften.

Länge var kärnkraften symbolen för allt som var fel med »betongsamhället«. De svårbedömda riskerna, de nästan bibliska perspektiven på avfallshanteringen, ­kärnvapenkopplingen, hemlighets­makeriet, centraliseringen. I botten fanns en förtroendekris. Kärnkraften var farlig – men männen i de vita rockarna intygade att den var under kontroll. Sedan kom olyckan i Harrisburg, USA, som kunde ha slutat illa. Till slut kom Tjernobyl, som ­slutade ­mycket illa.

Nu tjugo år senare har debatten vänt dramatiskt. Allt det där med »Atomkraft, nej tack« känns så 70-tal. I dag är det växthuseffekten, beroendet av skurk­atiga ­oljestater och elpriserna som oroar. ­Minnet av olyckorna har hunnit blekna med en känsla av att tekniken förbättrats. Att Tjernobyl havererade, precis som ­nästan allt annat i gamla Sovjet, framstår inte som konstigt. Finland bygger faktiskt ett nytt kärnkraftverk.

I skydd av det nya opinionsläget har Sverige i det tysta satt i gång en ny utbyggnad av kärnkraften. Sverige har fort­farande en bred majoritet i riksdagen för avveckling, inget nytt beslut har fattats, ingen debatt har förts – men utbyggnad är det. Fokus kartläggning visar att ­Sverige satsar nästan 30 miljarder i svensk kärnkraft – mer än Finland, med sitt nya kärnkraftverk. Kärnkraftverken lappas och lagas, byts ut invändigt, allt för att pressa ur dem maximal effekt och livslängd. Den så ­dramatiserade avvecklingen av Barsebäck har redan kompenserats av mera effekt i andra svenska kärnkraftverk.

Med dagens investeringsprogram ­kommer vi att få leva länge, mycket länge, med våra gamla kärnkraftverk.

Problemet med en utbyggnad utan ­riktig debatt är att argumenten aldrig granskas noga.

Ett första missförstånd är till ­exempel att kärnkraften ger konsumenten billigare el. Såsom marknadsekonomin fungerar är det den sista kilowattimman som avgör vad all el kostar. Alltså, marknaden gör att det är oljan, om den nu är dyrast, som sätter priset på el. Eftersom Sverige nu kopplas ihop med det europeiska elnätet så är det dessutom de (högre) europeiska elpriserna vi går mot. På en marknad tar elen aldrig slut – priset stiger. Om man ska göra prognoser på framtida elpriser är det bäst att titta på vad en kilowattimma kostar i Tyskland. Sverige kan bygga fem splitternya kärnkraftverk – eller förlänga livslängden på varenda en av reaktorerna – elpriset för villaägare kommer ändå att gå upp.

Skulle kärnkraften vara billigare att producera än annan el så är det alltså de bolag som äger kärnkraft i Sverige – säg tyska Eon eller Vattenfall – som tjänar på skillnaden.

I själva verket bygger sannolikt många av kärnkraftsindustrins kalkyler just på höga elpriser. Hade de gamla kärnkraftverken tickat vidare hade åldrandet gjort dem allt dyrare i drift. Jämnåriga verk med Barsebäck och Oskarshamn 1 i Tyskland har avvecklats, av kommersiella skäl.

I Sverige har vi i stället betalat ägarna av det ålderstigna Barsebäck enorma summor, och valutan som användes var ägarandelar i nyare reaktorer som nu uppgraderas för fullt. Förutom att det är ett respektlöst sätt att använda gemensamma medel så är det svårt att få det att gå ihop med retoriken. Istället för ett första steg i en avveckling blev stängningen av Barsebäck på det här sättet paradoxalt nog ett ställningstagande för att behålla kärnkraften under en lång tid framöver. Utan att avfallsfrågan lösts planeras i praktiken för ännu mer avfall.

Att både regeringen, stödpartierna och alliansen fortsätter att tala om avveckling med dagens massiva svenska kärnkraftsinvesteringar, huvuddelen utförda av statligt ägda Vattenfall, är inget annat än hyckleri. Sverige är i färd med att bygga ut kärnkraften igen, vi bygger för många decennier framåt med nyrenoverade reaktorer och det sker med största politiska medvetenhet. Det är kanske inte värt en ny folkomröstning – men åtminstone en ny, granskande debatt.