Tystnaden när gazaborna mördas efter protesterna mot Hamas
Amnesty postar inlägg om Gaza och Israel nästan varje dag, men säger inte ett ord om den senaste tidens protester mot Hamas.
Toppbild: Jehad Alshrafi / AP
Tusentals modiga människor i Gaza riskerar just nu sina liv i demonstrationer mot Hamas. I videoklipp ekar slagorden: ”Ned med Hamas styre!”, ”Ned med det muslimska brödraskapet!”, ”Hamas är terrorister!”. Men trots att demonstrationerna pågått dagligen i flera områden i Gaza och beskrivits som exceptionella, råder tystnad från den annars högljudda Palestinarörelsen i Sverige.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I svenska propalestinska diskussionsforum, där tusentals engagerade aktivister minutiöst följer utvecklingen i Gaza, är det svårt att hitta några reaktioner på protestvågen. I de få fall protesterna över huvud taget nämns avfärdas de som lögnaktig ”zionistpropaganda”.
Kanske är det inte så konstigt. I den svenska Palestinarörelsen är stödet för Hamas starkt och för dem som vanligen ser Hamas som en befrielserörelse bland andra, och som utan att tveka både klär sig i Hamasmundering och viftar med flaggor under demonstrationerna, blir det rimligen helt plötsligt svårt att visa sympati för de människor i Gaza som har fått nog av att leva under Hamas förtryck.
Men det är inte enbart inom den propalestinska rörelsen som tystnaden infinner sig. Det gör den också hos människorättsorganisationen Amnestys svenska avdelning. Amnesty postar inlägg om Gaza och Israel nästan varje dag, men säger inte ett ord om den senaste tidens protester mot Hamas. Lika tyst är Amnesty om de demonstranter som Hamas nu torterat till döds, till exempel den 22-årige demonstranten Uday Al Rabay, vars sargade lik Hamas symboliskt dumpade utanför familjens port som ett tydligt besked till andra om var en av frihetens gränser går i Gaza.
För den som har intresserat sig för de senaste årens kritik mot hur Amnesty har utvecklats är den sortens tystnad talande. Och inte ens när Amnesty i dagarna uppmärksammade en hotad yttrandefrihet världen över fick protesterna mot Hamas något utrymme. Då lyftes exempel från Turkiet, Georgien, Serbien, Ryssland, Iran – och från Gaza, men då enbart i kontexten att journalister där behandlats som måltavlor. Att demonstrerande Gazabor torterats och dödats av Hamas för att de protesterat, var inte värt att nämnas. I stället såg Amnesty skäl att kritisera Sverige med påståendet om att studenters protester vid svenska universitet är hotade.
Om Amnesty bestämt sig för att välja tystnad om Hamasprotesterna, har det öppna stödet för Hamas och andra terrororganisationer varit tydligt uttalat under de veckovisa demonstrationerna i Göteborg. Organisatörerna är uttalade supportrar av Hamas, Hizbollah och Islamic Jihad och närmast tävlar om vem som kan lägga upp flest hyllningar till dem på Tiktok och andra sociala medier. Och unga kvinnor, som uppenbarligen är skolade i allsköns gatuaktivism som passar för taktfasta ramsor i grupp, tvekar inte att anamma jihadi cool-modet. I militärfärgade second hand-kläder och med utsläppt hår knyter de stolt Hamas gröna bandana runt sina pannor och sträcker sedan upp sina fingrar i luften i olika slags symboler för att hylla både Hamas och islamism. Unga obetänksamma kvinnor som aldrig kan ha funderat på vad en islamistisk terrororganisation har att erbjuda dem eller deras systrar.
Om de hade tänkt till skulle de nog ha reflekterat över att kvinnorna i Hamas Gaza lever under lagar som inte ens ger dem rätten att resa utan tillstånd från manliga förmyndare. Där obstruerar shariadomstolarna kvinnors möjlighet till skilsmässa och kvinnor som blir änkor eller överges, förlorar vårdnaden om sina egna barn. För Hamas Gaza tillhör de barnen inte kvinnan, utan mannen och hans familj.
Trots att kvinnors situation är så begränsad under Hamas styre är det faktiskt svårt att hitta information om Gazakvinnornas bristfälliga rättigheter. Det kan nog till viss del förklaras av att förhållandena är tabubelagda. Rädslan för att stigmatisera det som har en religiös grund känns igen från andra, liknande frågeställningar. Tystnaden är behagligare än anklagelser om islamofobi.
Den som vill veta mer om hur kvinnorna i Gaza har det får nöja sig med en åtta år gammal rapport av Migrationsverket. Där kan man läsa om en förfärlig situation där kvinnor beskrivs som andra klassens medborgare utan makt över sina egna liv och där inte ens våld mot kvinnor i hemmet är kriminaliserat. Man skulle kunna förvänta sig att Amnesty, som ofta och gärna talar om apartheid när det gäller Israel, har skrivit rapporter om kvinnors situation i Gaza under Hamas. Men också om det är det tyst därifrån.
”No Jews, No News” – ungefär: om det inte beror på Israel är det inte värt att nämna – har blivit en slogan bland många israelvänner efter den 7 oktober. För den numera fallna organisationen Amnesty passar det uttrycket alldeles utmärkt.
***
Tusentals modiga människor i Gaza riskerar just nu sina liv i demonstrationer mot Hamas. I videoklipp ekar slagorden: ”Ned med Hamas styre!”, ”Ned med det muslimska brödraskapet!”, ”Hamas är terrorister!”. Men trots att demonstrationerna pågått dagligen i flera områden i Gaza och beskrivits som exceptionella, råder tystnad från den annars högljudda Palestinarörelsen i Sverige.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I svenska propalestinska diskussionsforum, där tusentals engagerade aktivister minutiöst följer utvecklingen i Gaza, är det svårt att hitta några reaktioner på protestvågen. I de få fall protesterna över huvud taget nämns avfärdas de som lögnaktig ”zionistpropaganda”.
Kanske är det inte så konstigt. I den svenska Palestinarörelsen är stödet för Hamas starkt och för dem som vanligen ser Hamas som en befrielserörelse bland andra, och som utan att tveka både klär sig i Hamasmundering och viftar med flaggor under demonstrationerna, blir det rimligen helt plötsligt svårt att visa sympati för de människor i Gaza som har fått nog av att leva under Hamas förtryck.
Men det är inte enbart inom den propalestinska rörelsen som tystnaden infinner sig. Det gör den också hos människorättsorganisationen Amnestys svenska avdelning. Amnesty postar inlägg om Gaza och Israel nästan varje dag, men säger inte ett ord om den senaste tidens protester mot Hamas. Lika tyst är Amnesty om de demonstranter som Hamas nu torterat till döds, till exempel den 22-årige demonstranten Uday Al Rabay, vars sargade lik Hamas symboliskt dumpade utanför familjens port som ett tydligt besked till andra om var en av frihetens gränser går i Gaza.
För den som har intresserat sig för de senaste årens kritik mot hur Amnesty har utvecklats är den sortens tystnad talande. Och inte ens när Amnesty i dagarna uppmärksammade en hotad yttrandefrihet världen över fick protesterna mot Hamas något utrymme. Då lyftes exempel från Turkiet, Georgien, Serbien, Ryssland, Iran – och från Gaza, men då enbart i kontexten att journalister där behandlats som måltavlor. Att demonstrerande Gazabor torterats och dödats av Hamas för att de protesterat, var inte värt att nämnas. I stället såg Amnesty skäl att kritisera Sverige med påståendet om att studenters protester vid svenska universitet är hotade.
Om Amnesty bestämt sig för att välja tystnad om Hamasprotesterna, har det öppna stödet för Hamas och andra terrororganisationer varit tydligt uttalat under de veckovisa demonstrationerna i Göteborg. Organisatörerna är uttalade supportrar av Hamas, Hizbollah och Islamic Jihad och närmast tävlar om vem som kan lägga upp flest hyllningar till dem på Tiktok och andra sociala medier. Och unga kvinnor, som uppenbarligen är skolade i allsköns gatuaktivism som passar för taktfasta ramsor i grupp, tvekar inte att anamma jihadi cool-modet. I militärfärgade second hand-kläder och med utsläppt hår knyter de stolt Hamas gröna bandana runt sina pannor och sträcker sedan upp sina fingrar i luften i olika slags symboler för att hylla både Hamas och islamism. Unga obetänksamma kvinnor som aldrig kan ha funderat på vad en islamistisk terrororganisation har att erbjuda dem eller deras systrar.
Om de hade tänkt till skulle de nog ha reflekterat över att kvinnorna i Hamas Gaza lever under lagar som inte ens ger dem rätten att resa utan tillstånd från manliga förmyndare. Där obstruerar shariadomstolarna kvinnors möjlighet till skilsmässa och kvinnor som blir änkor eller överges, förlorar vårdnaden om sina egna barn. För Hamas Gaza tillhör de barnen inte kvinnan, utan mannen och hans familj.
Trots att kvinnors situation är så begränsad under Hamas styre är det faktiskt svårt att hitta information om Gazakvinnornas bristfälliga rättigheter. Det kan nog till viss del förklaras av att förhållandena är tabubelagda. Rädslan för att stigmatisera det som har en religiös grund känns igen från andra, liknande frågeställningar. Tystnaden är behagligare än anklagelser om islamofobi.
Den som vill veta mer om hur kvinnorna i Gaza har det får nöja sig med en åtta år gammal rapport av Migrationsverket. Där kan man läsa om en förfärlig situation där kvinnor beskrivs som andra klassens medborgare utan makt över sina egna liv och där inte ens våld mot kvinnor i hemmet är kriminaliserat. Man skulle kunna förvänta sig att Amnesty, som ofta och gärna talar om apartheid när det gäller Israel, har skrivit rapporter om kvinnors situation i Gaza under Hamas. Men också om det är det tyst därifrån.
”No Jews, No News” – ungefär: om det inte beror på Israel är det inte värt att nämna – har blivit en slogan bland många israelvänner efter den 7 oktober. För den numera fallna organisationen Amnesty passar det uttrycket alldeles utmärkt.
***
