Tystnadens kultur

Ge Edward Snowden asyl i Sverige, manade filosofen Torbjörn Tännsjö i veckan, i Svenska Dagbladet. Det är en sympatisk tanke, som säkert prövats av alla som sysslar med yttrandefrihet. Tyvärr stupar det på juridiken.

Snowden skulle ha klassats som brottsling, också enligt svensk lag. Att det onda han gjort kan försvaras genom att det avslöjar något större ont, är vi många som tycker – utan att för den sakens skull skriva under på hela Tännsjös analys. Han menar ju att vi alla tjänar på total transparens och själslig nakenhet i alla sammanhang. Vi bör ge upp våra små privata hemligheter i utbyte mot att makten ger upp sina stora. Det låter lite naivt i mina öron.

Men Tännsjös artikel aktualiserar ett annat problem. Nämligen vår egen usla behandling av sanningssägare.   

»Att vara visselblåsare i Sverige är karriärmässigt självmord.«

Så drastiskt uttryckte sig Lennart Lundquist, professor i statskunskap i Lund. Han visste vad han talade om. Lundquist avled i fjol, men hans forskning har inte mist sin aktualitet.

Den svenska historien om visselblåsare är direkt  avskräckande. Många kända visslare må först ha hyllats som hjältar, men sedan utsatts för trakasserier och repressalier. Oftast blir de isolerade, och har svårt att få nytt jobb.

Det gällde redan den mest kände av svenska visselblåsare, Anders Ahlmark, berömd som »Fången på fyren«. Ahlmark jobbade på Sjöfartsverket och kunde visa att den ryska oljetankern Thesis förliste därför att grundet inte var utsatt på sjökortet. Ahlmark skulle tystas, men stod på sig. Efter sex år fick han upprättelse i Högsta domstolen, men han fick inte tillbaka jobbet.

Legendarisk blev Ingvar Bratt, som för precis trettio år sedan avslöjade att Bofors sålt vapen till Dubai och Bahrain, länder som inte var godkända för svensk vapenexport. Detta blev den första av alla Boforsaffärerna, med mutskandaler och inrikespolitisk kris i Indien. Även den svenska s-regeringen skakades. Ingvar Bratt gav upphov till Lex Bratt, som ger anställda rätt att avslöja företagshemligheter som avslöjar brottslighet i ett företag. Men Bratt själv fick sparken.

Kvinnan som slog larm om mutorna i fastighetesbolaget Poseidon i Göteborg har också haft problem. Genom »Uppdrag granskning« i SVT fick hon cred hos hela svenska folket. Men något nytt jobb har hon haft svårt att få.

Lennart Lundquist ansåg att det bästa sättet för visselblåsare är och förblir att larma medierna anonymt, och åberopa meddelarskyddet.

Att den usla behandlingen av visselblåsare är ett demokratiskt problem inser även lagstiftarna. I dagarna går remisstiden ut för SOU 2014:31, »Utredningen om stärkt skydd för arbetstagare som slår larm«. Där föreslås just detta; stärkt skydd för arbetstagaren. Hen ska ha rätt att vara anonym, och ha rätt till skadestånd vid alla repressalier. Även av mindre slag, som »utskällning«. Dessutom ska arbetsplatsen ha rutiner för att larma om allvarliga missförhållanden.

– Men lagstiftning är inte allt. Vi måste ha en bättre etisk debatt om tystnads-kulturen, menar utredaren, justitierådet Per Virdesten.

Han får medhåll av en känd visselblåsare, skolexperten Per Kornhall. Denne visslade om skolsituationen i Upplands Väsby, fick sparken och senare upprättelse i AD, samt ett rejält skadestånd.

– Tystnadens kultur bygger på rädsla. Man får dålig information, och problem erkänns inte. En bra organisation bygger i stället på oräddhet, mycket information och att man vågar ta i problem.

Och tittar man närmre på såväl inflammerade arbetsplatskonflikter som larm om misshälligheter, så finner man brister  i ledarskapskulturen, och inte sällan också i den fackliga kulturen. Alla behöver vidareutbildas på detta område.

Allt tyder på att rädslan kom för att stanna efter de stora nedskärningarna i kommunerna på nittiotalet. När fackförbundet SKTF undersökte saken tyckte åtta av tio tillfrågade att det var bra att slå larm. Men bara tre av tio menar att de törs säga ifrån!

När det gäller konventionell korruption har Sverige fortfarande mycket gott rykte. I alla internationella jämförelser är vi nästan bäst i klassen. Men lagens bokstav talar bara om korruption i form av mutor och bestickning. Och det täcker inte fullt ut den informella vänskapskorruption som det nog handlade om i Göteborg, en informell »herrklubb« som ingen ifrågasatt.

Den som blåser i visselpipan då betraktas inte som en välgörare, bara som en glädjedödare.

För övrigt handlar Stewe Claesons läsvärda roman »Komma nära« om visselblåsaren Pontus som avslöjar ett skumt kommunalt Spa. Inget är vad det synes vara.