Ukrainska folket betalar det högsta priset för Europas långsamhet
Det är tack vare att de strider, såras, lider och dör som Europa har fått en respit att bygga upp sina egna länders försvar.
Toppbild: AP
Häromdagen gick jag åter med i Blå stjärnan, den frivilliga försvarsorganisation som bistår djur och lantbruk vid kris och krig.
Det var runt 40 år sedan jag sist blev medlem, men skälen var ungefär desamma: under Kalla kriget på 80-talet var Ryssland ett reellt hot och det var självklart att alla var tvungna att göra en insats i civilförsvaret om det värsta hände. Då var det smart att själv välja uppgift, innan någon annan gjorde det åt en.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu är vi där igen, som en obehaglig cirkel.
På 80-talet fanns åtminstone Gorbatjovs Glasnost och en viss öppenhet i Sovjet. Dagens Ryssland är en korrupt, militaristisk stat som startat krig i Europa och tror sig ha rätten att bestämma över andra. Befolkning är indoktrinerad med propaganda och obligatoriska ideologikurser. Skolböcker skrivs om, liksom historien. Politiska motståndare fängslas och/eller avrättas. De egna soldaterna offras på slagfältet utan minsta eftertanke.
Det är detta land som anser sig befinna sig i konflikt med väst, samtidigt som man gömmer sig bakom en offerkofta av ”russofobi.”
Det borde dock inte finnas någon som helst tvivel att det är Ryssland som skapar problem för alla andra.
Annektering av delar av Georgien, Krim, mord, nedskjutet plan, förgiftade dissidenter, sabotage, manipulationer av val, hacking, spioneri, hot och smutskastning. Syndaregistret är långt, brutalt och blodigt.
Trots detta har en parad av statsöverhuvuden åkt till Moskva i tron att just de ska kunna ”föra en dialog”, med undermeningen få Ryssland att ansluta sig till den liberala västfållan. Det har alltid misslyckats, eftersom Putin enbart är ute efter är att skaffa sig fördelar.
”Vi vet att Ryssland inte drar sig för att ljuga, eller ändra det man sagt”, sa Gudrun Persson, svensk säkerhetspolitiks nestor, under sitt tal på Folk och försvar. ”Det är vad vi gör som räknas och militär makt är det språk som Putin förstår” tillade hon.
Därför rustar Europa för fullt, vilket är i senaste laget, enligt Rysslandsexperten Keir Giles. I sin nya brutalt detaljrika bok, Who will defend Europe? – An awakened Russia and a sleeping continent, utdelar han retoriska sparkar både i magar och bakar. Varför har Europas politiker varit så tröga och aningslösa, när det sedan länge stått klart att Ryssland bygger upp sin militärmakt?
Alla amerikanska presidenter har sedan Clinton försökt förmå Europas Nato-länder att satsa mer på försvaret. Det har gått så där. Bara tre länder nådde upp till 2 procent av BNP 2014, men 2024 nådde 23 av 32 medlemsländer upp till riktlinjerna. Att Trump nu vill höja Natos lägsta nivå till 5 procent av BNP ”eftersom de alla har råd” är därför inte helt oväntat. USA är sedan länge trötta på att betala för Europas försvar.
Bara Polen, Finland och Baltikum har lärt av historien och förstått det ryska hotets allvar. Resten försöker yrvaket komma i kapp. Det faktum att Sveriges upprustning får, något oväntat, beröm av Giles säger en hel del om övriga Europas saktfärdighet. (Samt nyttan av att bli betraktad av en utomstående.)
Det får dock aldrig glömmas bort att det är det ukrainska folkets som betalar det högsta priset för Europas långsamhet. Det är tack vare att de strider, såras, lider och dör som Europa har fått en respit att bygga upp sina egna länders försvar.
Med Trump som USA:s president är det militära stödet till Ukraina dock osäkert, även om han påstår sig kunna förhandla fram en fred. Vi får väl se vem som förlorar på den saken. Tankarna går till skämtet om ryssen som tog hundra dollar från en västerländsk turist. Efter att ha lyssnat på hans skäll och krav på att pengarna skulle återlämnas gav ryssen tjugo dollar till turisten och sa: ”Nu har jag gjort en eftergift, nu är det din tur att göra detsamma.”
Nej, det var inte roligt men det är inte Ryssland heller. För nu står vi här i gråzonen mellan krig och fred och längtar efter solen. Vägen dit går genom ansvarstagande, menar Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar.
”Den extrema individualismens tidevarv är över. Tiden framför oss kräver ett större vi. Att värna Sveriges intressen är en större uppgift än vårt eget självförverkligande” sa i sitt tal i Sälen.
Sant är att alla bör, kan och/eller måste göra en insats vid krig och kris. Vilket var ett skäl till att jag åter blev medlem i Blå stjärnan. (Att hjälplöst se på när splitterskadade hästar dör i en krigszon har satt sina spår.)
Den som inte har något intresse för djur kan välja mellan sjutton andra frivilliga försvarsorganisationer. Det går också att anmäla sig till kommunens frivilliga resursgrupp, gå med i hemvärnet eller stötta Ukraina. Försvaret bygger inte sig själv och det är alltid bättre att göra något än inget alls. Bättre att välja själv innan någon annan gör det åt dig.
***
