Ukrainska gräl är ett sundhetstecken

På östfronten en hel del nytt. Och som vanligt när det rapporteras om vad som egentligen sker i maktens korridorer i Ukraina gäller det i dessa dagar att försöka sålla bland rösterna.  

För knappt en månad sedan hade Time Magazine en förstasidesstory med president Zelenskyj, som i stora bokstäver förkunnade att ingen är lika övertygad om att kriget går att vinna som han. Formgivningen gjorde att han såg sorgligt ensam ut. Presidentens egen stabschef och vän Andrij Jermak delade först artikeln på sociala medier och uppmanade folk att läsa den. Någon timme senare hade han raderat inlägget –  och debatten, eller vad vi nu ska kalla brölet som uppstod, var i full gång. 

Somliga gick så långt att de beskyllde journalisten i fråga, Simon Shuster, för att gå Kremls ärenden. Andra menade att intervjun, tillsammans med de ofta anonyma citaten från högt uppsatta ukrainska företrädare, tecknade en rättvis bild av läget –  en bild som Zelenskyj själv måste ha varit väldigt mån om att förmedla. (Annars hade han givetvis inte gett Shuster tillträde på det här viset.) 

Shuster har skrivit en biografi över Zelenskyj. Den bygger på mängder av intervjuer på plats i Ukraina, inklusive förstås med presidenten själv. Boken, som jag nyligen har översatt till svenska, utkommer i början på nästa år. Jag kan inte avslöja några detaljer ur innehållet, men en sak är klar: Zelenskyj och kretsen kring honom, liksom högsta militärledningen, har verkligen samarbetat utförligt med författaren, och det under lång tid. Det hade de aldrig gjort om de inte ville får ut sina versioner av skeendet, och för den delen sina olika visioner för Ukrainas framtid. 

I Shusters artikel antyddes sådant som under veckorna som följde har blivit långt tydligare, eller ännu grumligare: att den högste befälhavaren för Ukrainas väpnade styrkor general Zaluzjnyj anser att kriget har gått in i en sorts första världskrigs-fas, där bara ett kraftigt teknologiskt skutt framåt för endera sidan kan råda bot på ”dödläget”. Det sistnämnda ordet, ”stalemate” på engelska, har vållat sin egen hätska debatt. Formulerade sig generalen ens riktigt så, i den essä han nu i november lät publicera i The Economist? Och vad menade han i så fall? 

Idén om en ständig kamp, kanske till och med en ”klyfta” eller ”avgrund” mellan militärledningen och presidentkansliet i Kiev, har torgförts ända sedan Ukraina under våren 2022 tog tillbaka Charkivregionen i öst från ryssarna, snarare än att koncentrera sin framryckning söderut, ner mot Krimhalvön. Och här kommer vi in på någonting oundvikligt. I en demokrati där militären står under civil politisk kontroll – både i form av ett politiskt styrt försvarsministerium och på grund av att presidenten också formellt är landets överbefälhavare – kommer det alltid att föras diskussioner om vad som är rent militära överväganden, jämfört med vad som är strategiskt klokt på längre sikt. Presidentkansliet skulle givetvis aldrig lägga sig i taktiska detaljer på slagfältsnivå, och militären ägnar sig inte åt att bygga utrikespolitiska allianser. 

Men självklart finns det gråzoner. Zelenskyjs uppfattning vid tiden för motoffensiven i Charkiv var att Ukraina behövde en tydlig seger för att hålla liv i stödet från väst. Var det en politisk eller militär åsikt? Både och. Vilket innebar att även general Zaluzjnyj hade synpunkter på valet som behövde göras, mellan en mer kortsiktig spektakulär framgång och en mer avgörande seger mot hela den ryska krigsmaskinen. 

Detta var inget enkelt beslut, och jag tror att de flesta som läser in sig en smula skulle komma fram till att både presidenten och hans högste general nog hade rätt. På sitt sätt. Men nu är det lik förbannat så att presidenten är folkvald, och militären rättade sig efter vad han kom fram till. Det kommer man att göra även fortsättningsvis. 

Ukraina står inför en oerhört svår vinter. Ryssland har hamstrat kryssningsrobotar och attackdrönare och tänker göra allt för att slå ut Ukrainas energiförsörjning. Västs intresse riktas sedan 7 oktober ideligen mot Mellanöstern. Avvägningen för Zelenskyj är akut besvärlig. Låtsas han att allt är frid och fröjd sinar vårt stöd. Medger han att läget är dystert, då tröttnar de otåliga framgångsdyrkarna i det av valvindar pinade Washington. 

Allt detta är begripligt. Inget, absolut inget, ska tydas som att det råder något slags konstitutionell kris i Kiev. När ett helt folks liv står på spel är det inte konstigt att en del bråk och spänningar kommer till ytan. Sådant sker i ett fritt samhälle, i ett fritt land. Och det landet behöver oss nu mer än någonsin. 

***

Läs även: Nästa år kommer bli ännu värre

Läs även: En ukrainsk seger är vår väg tillbaka