Ulrika Fjällborg: Förtvivla inte över hur du har det i karantänen

De är vilse under berget, famlar fram genom djupa, mörka grottor. Okända faror hotar överallt, de kommer till en öppen plats där akustiken bär minsta viskning långt ut i mörkret. Nu vet de inte vilken väg de ska välja. Men välja måste de. De vilar och väntar på visa insikter.

Det är då Frodo säger:

»Jag önskar att ringen aldrig kommit till mig. Jag önskar att inget av detta hade hänt.«

Gandalf tar pipan ur munnen och svarar:

»Det gör alla som måste leva i sådana tider, men det är inte upp till dem att bestämma. Det enda du har att bestämma är vad du ska göra med den tid du har fått.«

Eller som man också kan säga: Det som räknas är inte hur du har det – för det kan du inte bestämma. Det som räknas är hur du tar det – för det är det du har makt över.

Jag tänker att vi i hela världen rör oss i sådana grottsystem nu. Coronapandemin och covid-19-utvecklingen har vi inte makt över. Det är därför den skrämmer oss så. Vi sitter rimligt still och väntar på insikter och vaccin i coronagrottan, som blir en ekokammare av viskningar och rop i hopp och förtvivlan, uttryckt i starka känslor av både stolthet och fördomar.

Vi trodde att den Upplysta Människan äntligen tagit kontroll men coronapandemin satte oss på plats.

Nu söker vi insikten om hur vi tar kontroll och kommer – tillbaka eller vidare – till våra liv och vår värld som vi känner den.

Frågan är: Vad kommer vi att lära av den här tiden?

När uppgivenheten breder ut sig kan det vara gott att tänka på att den hälsa vi har i dag, har erövrats av människors insikter, mod och handlingskraft under sjukdomstider minst lika gräsliga som den vi lever i nu. När karantänen börjar förlama livslusten finns hopp att söka i litteratur och biografier.

Florence Nightingale, till exempel. Under Krimkriget på 1850-talet organiserade hon fältsjukvården så att den faktiskt omvandlades till vård och inte bara ett långsammare sätt att dö. Dödligheten i hennes sjukstugor minskade från 42 till 2 procent, bland annat tack vare det som Tegnell tjatar på oss om nu: tvål och rent vatten.

Denna kvinnas kamp och gärning – hur hon löste problemen i det krigshelvete hon fick på sin lott, och utan vilken vi inte hade haft den sjukvård vi har i dag – fascinerades jag av under min morgonpromenad »till jobbet« häromdagen. Tack vare podden P3 Historia.

I boken »Pestens år« av Magnus Västerbro följer vi driftiga och modiga människor som gjorde vad de kunde under hopplösa omständigheter, det förtvivlade andra halvåret 1710 när pesten hade ihjäl halva Stockholms befolkning. Samtidigt lades en grund för karantänmetoden. Och mycket vetenskaplig metodik. Uppsala-bibliotekarien Erik Benzelius till exempel blev så engagerad i kampen mot pesten att han sedan startade sällskapet Collegium Curiosorum. I dag känd som Kungliga Vetenskapsakademien.

Film, podd, bok. Oavsett form är kulturen livsviktig. Den hjälper oss att formulera, förtvivla över och acceptera villkoren för vår existens. Den hjälper oss att dokumentera, reflektera och förmedla hur vi tidigare tagit oss igenom mörka grottsystem, löst komplexa problem och blivit bättre på   … ja, allt.

Den hjälper oss också att dela livserfarenheter och därmed känna gemenskap, genom tid och rum.

Förtvivla inte över hur du har det i karantänen. Läs, lyssna, skriv och skapa! Ta det på bästa sätt med de förutsättningar du har. För det har du makt över. Och den makten tar dig – förr eller senare – till ett nytt ljus.