Ulrika Fjällborg: Moder jords gruvliga hämnd

Tänk att det skulle bli ett litet virus som välte människans värld. På något vis känns det helt logiskt, som ett bevis på att livet i sin grymhet ändå har viss humor.

Jag menar, vad ska Jorden göra när vi inte fattar? Hur många skrik på hjälp, tydliga tillsägelser att hon inte pallar mer, kan vi nonchalera? Tror sjutton att hon blir desperat liksom.

Ironiskt, nästan på en religiös nivå, skickar hon världens äldsta och minsta livsform, virus, på oss. Extra listigt, eftersom virus är något vi normalt fnyser och rycker på axlarna åt.

Men nu faller vi till föga som furor i en äkta David mot Goliat-kamp. Det är ändå viss humor. Trots situationens allvar hör jag henne skrocka:

»Nu får den lilla människan så hon tiger. Och lyder!«

Jorden flämtar och brinner, och hon har skickat oss profeter. När vi inte lyssnar på de vise männen, som Johan Rockström, försöker hon med ett barn, som Greta. När vi ändå velar slår hon oss rakt i veka livet: en livshotande farsot som slår hårdast mot de som satte i gång klimatförstörelsen för 60 år sedan – vi kapar vår älskade, klimatfientliga livsstil utan att pruta. Flyger inte, drar ner produktionen av varor och utsläpp, sitter still och anpassar oss. Till vilket pris som helst, vad det verkar. Den ekonomiska krisen ska vi ändå inte skylla på coronan, det är en mänsklig begåvning, nästan talang faktiskt. Strö en nypa skräck över människan och, vips har du en global masspsykos.

Nu har hon fått oss dit hon vill Moder Jord, med lite virus-nudgeing. Stimuli-repons-effekten är hon i alla fall generös med: Nasa visade för en månad sedan satellitbilder på hur luftföroreningar över Kina minskat med en fjärdedel, nu syns effekten även över Italien. Smoggen lättar i Peking, vattnet i Venedig klarnar.

Det kan ju också vara något att leva för. Låt oss se om den kicken tar oss hela vägen över regnbågen.