Länge leve norden

Är nordismen stendöd? Nordiska samarbetsorgan sparkar folk och drar ner på ambitionerna. I vissa kretsar skäms man rentav en smula för att syssla med sådana futiliteter som nordiska mellanhavanden. Vad är skandinaviska halvön, Nordkalotten och Bottenviken i ett globalt perspektiv?

Vid den nordiska tanken råder i bästa fall välvillig folkhögskoleidealism med braskvällar, frekvensordlistor och allsång, i sämsta fall en atmosfär av vikingahorn och valkyrior. Just denna vecka firar Föreningen Norden med öppna kvällar på folkbiblioteken, under rubriken »Kura skymning«. Årets tema är Den nordiska kvinnan, och tanken är att Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter ska inspirera. Allvarligt talat – vad är det för fel på nordiskt samarbete?

Själv tillhör jag en generation som fick hälsa på Sigrid Undset, Knut Hamsun och Herman Bang i skolan; som fick lära sig att fjäril hette »sommerfugl« och att »overflatisk« var ytlig. Pluggar man in två hundra konstiga ord och falska vänner, så läser man danska och norska obehindrat, svårare är det inte. Men jag är inte fanatiker, och erkänner villigt att det är ohyggligt svårt för en svensk att förstå talad danska! Ändå – att prata engelska med danskar, som ungdomen lär göra nuförtiden, är ett nederlag.

Men får dagens elever tillräckligt med tid att nosa på nabo-språken i skolan? Historiskt är människorna i Norden så intrasslade i varandra, att vi knappt har kommit loss ännu. Norrmännen är så vana vid att jämföras med sina malliga bröder Danmark och Sverige, att de alltid varit tvungna att skryta kompensatoriskt.

Minns ni hur man känner igen en norsk räka i en snörpvad med miljoner svenska räkor? Jo, det är den som skriker:

– Jeg er en hummer!

Det var en rolig historia för fyrtio år sedan, då Norge var slitet och märkt av kriget. Folk gick på tur i toppluva, med smörgåsar med brunost (mesost) i mesen (ryggsäcken). Det var liksom oskuldsfullt, som i Kamomilla stad.

I dag är det vi svenskar som känner oss som den fattige kusinen från landet.

August Strindberg var fruktansvärt avundsjuk på Ibsen efter framgångarna med »Ett dockhem«, och baktalade honom så ofta han kunde. Ibsen hämnades genom att köpa ett jätteporträtt av Strindberg, och hänga det ovanför skrivbordet: »Han er min dödsfiende, og han skal henge der og passe på det jeg skriver, med sine galne öyne.«

Norrmän och svenskar är fortfarande lika beroende av varand­ra, och sätter upp varandra på nästbästa-platsen.

Det organiska samarbetet mellan svenskar och norrmän går bättre än någonsin. Gränshandeln blomstrar i Värmland och Jämtland, och norrmännen köper tomma lägenheter runt Vänern, för att ha till sommarhytter.

Finland har sedan det sovjetiska oket släppte inlett en våldsam flirt med stora, vida världen. Den finska samtidskonstens stora namn är fotografen Esko Männikö, som helgonförklarat den föraktade finnen – svårt alkad, ömsint och väderbiten. Bilden av den lille mannen som ger lammet di med nappflaska, framför sin sotiga järnspis där tossorna hänger på tork är nästan en ikon.

För Nokia är drivkraften att ge Ericsson på tafsen, men i övrigt jobbar finnar och svenskar också utmärkt tillsammans. Språksvårigheter skrämmer inte Merita-Nordea.

Det är mest i relationerna till Danmark som det gnisslar. Vi har inte riktigt kompatibelt sinne för humor, i alla fall inte när det handlar om karikatyrteckningar. Det djupnande misstroendet mellan Sverige och Danmark symboliseras av att inte ens rasisterna i Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna vill förknippas med varandra! Men när arabvärlden bojkottade danskt smör så drabbade det svenska kossor i lika hög grad. För Arla Foods är det business as usual.

Det borde vara mer av företagsanda över det politiska nordiska samarbetet, för Norden har en del att bidra med i dagens Europa. Alla är mogna demokratier med stark social sektor, ett fungerande samhällskontrakt och god ekonomi. Och även om vi inte känns vid vårt samarbete, så samarbetar vi lika fullt, vilket man inte kan säga om »regionernas Europa«, där det finns fler tecken på sönderfall. Se bara på Katalonien och Skottland som drömmer nationella drömmar, eller Belgien där motsättningarna växer mellan flamsk- och fransktalande.

Om Norden talade med en röst om regionalt samarbete skulle det verkligen kunna höras i hela Europa. Dags att damma av frekvensordlistorna.

***

För övrigt råder Ibsenhysteri på svenska teatrar just nu. På Stockholms stadsteater gör Dan Ekborg succé som Peer Gynt i »Vildanden«. Och både Dramaten och Uppsala stadsteater ger »Ett dockhem«. Stackars Strindberg.